Untitled - Helda

B Botaniska undersökningar i Björneborgatrakten. 27
Deltaholmarna äro högst närmast staden. Ju längre ned-
för floden man kommer, desto lägre ligger marken, tills den
slutligen endast med någon decimeter eller t. o. m. centimeter
höjer sig öfver vattenytan. Här försiggår tillandningen snab-
bast; den viktigaste faktorn vid denna process är aflagring af det
material, som floden för med sig och som till största delen utgöres
af något lerhaltig sand. Enligt den karta, som A. Wahlroos
uppgjort öfver »Kumo elfs utloppsvik nu och fordom» (Pennia
III, N:o 9, 1890), belöper sig deltats — längdtillväxt d. v. s.
den horisontala tillväxten i strömmens — riktning till omkr. 36
m per är. Deltat sträcker sig nu nära 500 m längre nedåt
än på nämnda karta, d. v. s. ända till Kivins.
Flodmaterialet aflagras äfven mellan deltaholmarna. Ban-
kar uppstå, och sålunda igenspärras mången »ådra».
På de nyssbildade bankarna både inne i deltat och vid
dettas nedre gräns uppträder det första året en säregen vegetation,
som till stor del består af ettåriga växter: Bidens cernuus, B.
plati/cephaliis, B. tripartitus, Bulliarda aquatica (ställvis), Cal-
litriche rerna (landform), Elatine hydropiper, Juncus bufonius,
Rnnunculus sceleratns, Subularia aquatica m. fl. Limosella
aquatica är äfven karakteristisk. Pöljande
år tillkommer vanli-
gen Eqvisetitm fluviatile (mest f. limosum), som i Kumo älfs
delta förekommer i stora massor. Denna växt efterföljes af
Carices (acuta, aquatilis, . ampuUacea) Vidare infinner sig Agrostis
alba och sist Äira caespitosa. En mängd örter hafva för
omhvälfningsprocessen endast sekundär betydelse.
Inne i de instängda vikarna, som ofta nedifrån inskjuta i
deltaholmarna, förlöper utvecklingen annorlunda. Här aflag-
ras mest gyttja. Den täta växtligheten spelar hufvud rollen i
tillandningsprocessen. Först synas näckrosor (Nuphar luteiim
och Nymphcea candida) , vissa Potamogeto7i-arier, Hydrocharis
(ställvis) m. fl. Sedan komma Oenanthe och Butomus och
slutligen Phragmites, Scolochloa, Scirpus lacustris, sällan Typha.
Med dessa blandar sig Eq visetum fluviatile, som längre mot
stranden blir allt mer förhärskande. På dessa ställen bildas
betydande lager fräkentorf. Härefter sker utvecklingen i huf-