Stillasittande och ohälsa - Statens folkhälsoinstitut

Dos-respons och effektstorlek
Av bl.a. metodologiska skäl varierade effektstorlekarna mellan studierna och mellan
områdena. Effektstorlekarna var på måttlig (RR: ≥ 1,20–1,49) till hög (RR:
≥ 1,50) nivå generellt om man jämför gruppen med lägst exponering för effektmåttet
(referensgruppen) med gruppen med högst exponering för effektmåttet. Dessa
effektstorlekar är justerade för bl.a. hälsofrämjande fysisk aktivitet. Det är således
effektstorlekar som är betydande och som har klinisk relevans. Det är emellertid
svårt att ge en samlad bedömning av effektstorlekarna per område, dels p.g.a. att
studierna har använt referensgrupper med varierande ”dos” av stillasittande, dels
för att de har använt olika icke kompatibla statistiska analyser för att bedöma relativ
risk, t.ex. ’hazard ratio’, ’relativ risk’ och ’odds ratio (oddskvot). I vissa studier
användes exempelvis gruppen med ”< 3 timmar tv­tittande/dag” som referensgrupp,
medan andra använde < 1 timmar eller t.o.m. inget tv­tittande alls, vilket sannolikt
påverkar magnituden av effektstorleken. En anledning kan vara att deltagarmässigt
små studier har tvingats sammanfoga deltagare med olika doser av stillasittande till
en referensgrupp för att erhålla tillräckligt statistiskt underlag. Större studier med
fler deltagare kan sannolikt lösa detta problem.
När det gäller dos­responsfrågan är kunskapsläget inte lika klart. Flest dosresponsförhållanden
kunde skönjas på områden där det vetenskapliga stödet för ett
samband med stillasittande förefaller vara starkast, nämligen dödlighet alla orsaker
och dödlighet i hjärt­ och kärlsjukdomar.
Ett annat problem för att fastställa effektstorleker och eventuella dos­responsförhållanden
mellan stillasittande och ohälsa är – som nämndes ovan – den bristande
precisionen i data som ofta uppstår vid användande av självrapporterade
effektmått. Flera originalstudier påpekar att bristen på precision i data p.g.a. subjektiva
data sannolikt har lett till en underskattning av effektstorlekar. En nyligen
publicerad prospektiv studie från Australien (Koster et al., 2012) och som undersökte
sambandet mellan objektiv tid i stillasittande och dödlighet från alla orsaker
illustrerar just detta. Användningen av rörelsemätare gjorde att man med högre
tillförlitlighet kunde dela in människor i olika kategorier av stillasittande och fysisk
aktivitet. Studien fann att deltagarna med högst andel stillasittande (> 70,5 % och
73,5 % av vaken tid för kvinnor resp. män) hade 5.94 ökad risk (HR) för dödlighet
jämfört med de med lägst stillasittande (< 55,4 % resp. 53,9 %). Effektstorleken och
sambandet är justerat för hälsofrämjande fysisk aktivitet, vilket innebär att även
tillräckligt fysiskt aktiva personer har en kraftigt förhöjd risk att dö vid långvarigt
stillasittande. Denna effektstorlek är långt mycket högre än effektstorlekarna etablerade
i originalstudier i denna rapport och som förlitat sig på subjektiva data. Om
fler prospektiva studier med objektiva effektmått visar liknande effektstorlekar som
i studien av Koster et al., innebär det att risken för förtida död genom stillasittande
levnadsvanor har varit grovt underskattad i tidigare forskning.
46 STILLASITTANDE OCH OHÄLSA