Hedersmord – det sista maktmedlet >Jerusalem direkt i ditt klassrum ...

JAN HJÄRPE
Det sista maktmedlet
Mordet på Fadime Sahindal är ännu ett av de
oacceptabla våldsdåd som förknippas med begreppen
heder och skam. Oacceptabla och oförsvarbara, men
inte helt oförklarliga dåd, menar Jan Hjärpe, professor
i islamologi vid Lunds universitet.
KAN MAN FÖRSTÅ DET SOM skett? Jag menar
inte att man skulle acceptera fenomenet hedersmord –
det är och förblir oacceptabelt – men kan man ge någon
form av förklaring till varför de förekommer? Familjevåld
och mord är i sig något som sker dagligen i Sverige, men
vi förväntar oss att det som ska anföras som förklaring
eller orsak till våldet kan vara svartsjuka, sinnessjukdom,
narkotika eller sprit. Dessa skäl faller inom vår förståelses
horisont åtminstone.
Men heder? Vad är det gemensamma i de fall av våld
och mord från de senaste åren som förknippats, av förövarna
själva, deras släktingar eller av kommentatorerna,
med föreställningar om heder och skam?
Samhället
Några fakta bör man betänka. Det har undantagslöst
gällt personer som kommit från områden i världen där
staten och den offentliga sektorn har varit (eller är) svag,
obefintlig eller upplevts som korrumperad och rent av
fientlig. Det rör sig om länder eller områden där individen
inte genom sitt medborgarskap kunnat räkna med
stöd, hjälp eller trygghet. Den trygghet som kan finnas i
en stark offentlig sektor.
Det betyder att var och en, varje individ, måste för
sitt skydd, sin utbildning, sin ekonomiska trygghet och
för sin hjälp på ålderdomen, lita till sin grupptillhörighet,
som nästan undantagslöst är detsamma som storfamiljen,
klanen och dess allierade familjer. (Klanen eller
storfamiljen kan sedan räkna religionstillhörigheten som
”klanmarkör”.)
Det rör sig alltså om den typ av samhälle som vi brukar
kalla tribalt: stamsamhället. Individen kan inte ställa
sig oberoende av gruppen, eftersom det inte finns något
alternativ. Man är av helt rationella skäl tvungen att vara
lojal mot storfamiljens intressen, och därmed lydig gentemot
dem som fungerar som ledare. Oftast (men inte alltid
och inte uteslutande) de äldre männen. Den som
6 | RELIGION & LIVSFRÅGOR
stöts ut, den som mister sin sociala tillhörighet ligger
verkligen illa till, och har små chanser att klara sig.
Lydnad behöver som regel då inte understrykas med våld
eller med dödande: utstötningen ur gruppen, och gruppmedlemmarnas
bojkott, ogillande och tillbakahållna
stöd, är en tillräcklig repressalie. Den är effektiv.
Själva samhällets funktion gör alltså att vissa normer
får en sorts rationalitet: De övergripande normerna är
lojaliteten med familjen och dess överhuvud, plikten att
hjälpa släktingar, att tänka på gruppens intresse i första
hand. Att barnen ska respektera och ta hand om de
gamla är en nödvändig norm – när det inte finns något
pensionssystem. Att flickorna ska offra sina egna intressen
för att hjälpa bröderna till utbildning kan ses som
rationellt – när den offentliga sektorn inte tillhandahåller
ett skattefinansierat skolsystem för alla. Individen kan
inte i verkligheten kräva sitt oberoende, eftersom man
faktiskt är beroende av gruppen.
Gruppen
Själva normsystemet känner vi ju igen från maffian på
Sicilien och i Syditalien. Kravet på omertá, ”tystlåtenhet”,
den smutsiga byken ska tvättas inom gruppen och får
inte yppas för utomstående, lydnad för ”gudfadern” som
är huvudman för den ledande familjen, klientskapet med
allianser mellan familjerna i ett hierarkiskt system med
tjänster och gentjänster. Och med misstro mot, och
utnyttjande av, en reelt eller förmodat korrumperad
offentlig sektor. Anknytningen till religionen finns där
likaså – i det fallet en sorts katolsk identitet och förmodat
katolsk moral som man menar sig följa.
En egendomlighet som är svår att förklara är den
koppling som framför allt har skett i Medelhavsvärldens
länder och i en del områden öster därom mellan klansystemet
och det sexuella området. Den maffiagrupp som
vill komma åt konkurrenter kan göra det genom att
angripa dess kvinnor.