Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

men den är mer transcendent, en seger över död och ondska
i de yttersta tiderna. Här och nu är det tjänareidealet som
upphöjs och undergången och motgången är vägen till paradiset.
Hur kan en framgångsrik ledare göra en sådan tro till
sin? I fl era av texterna i Vägmärken är det just detta problem
Hammarskjöld arbetar med och fi nner sin lösning på. För
mig framstår just denna problematik som den mest centrala
i Vägmärken, därför ger jag den stort utrymme. Ett ord som
ständigt återkommer är ’off er’. Det är en central tanke som
löser motsättningen mellan högt och lågt att den begåvade
och framgångsrike off rar sitt eget liv till ett större sammanhang.
Den som fått större förmågor och kraft har ett större
krav att motsvara:
Måttet på livets krav är endast din egen kraft.
Och din eventuella bragd – att icke ha deserterat.
Hammarskjöld ser själv problematiken med jubel och beröm
för den som vill följa korsets väg:
Att kallelsevägen slutar på korset vet den som gått
in under sitt öde – även när detta för honom genom
jublet kring Gennesaret eller triumfporten in till
Jerusalem.
Det som utifrån kan te sig som glansfull framgång är bara en
plikt. Att förfalla till beundran av sig själv, straff ar sig obönhörligt.
Ett strängt riddarideal växer fram i Hammarskjölds
texter:
Vi bär en nemesis inom oss: gårdagens självbeundran
är legitim fader till dagens skuld.
På något sätt måste ändå den som har framgång kunna
glädjas åt att ha lyckats. Hammarskjöld visar på en väg som
hindrar framgången att bli en egoistisk erövring:
Att glädjas åt framgången är något annat än att taga
den åt sig. Att neka sig det första är för hycklare och
livsförnekare; att unna sig det andra är ett nöje för
barn som skall hindra dem att bli män.
Hammarskjöld har en säregen förmåga att vända på perspektiv
och se saker ur olika synpunkter. Han måste ha varit en
mycket skicklig förhandlare. De stränga kraven som vägmärkena
pekar ut ser han från fl era håll:
Bad om bördor att bära –. Och kved när de lades på dig.
Var det en annan börda du tänkt dig? Trodde du
på off rets anonymitet? Off erhandlingens off er är att
bedömas som sin motsats.
Framgång är ett hot mot detta riddarideal eftersom framgång
föder stolthet och för till berömmelse och höjder långt
bort från off rets och korsets väg. Därför måste framgångens
potential desarmeras till intighet och självets ramar sprängas:
12 | RELIGION & LIVSFRÅGOR
Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen
sin intighet, arbetslivet sin ödslighet. Och så bevara
sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver
oss utöver oss själva.
Vart? Det vet jag inte. Det begär jag ej att få veta.
Den som har fått stora gåvor står i skuld till livet att återbetala,
och denna återbetalning är livets skönaste ögonblick.
Triumf i avståendets smärta:
Skapas ej skönheten vid varje möte mellan en människa
och livet, där människan återbetalar sin skuld
genom att på livsögonblicket inrikta all den kraft som
varit livets förpliktande gåva till honom? Skönheten
– för den som gäldar sin skuld. Kanske också för
andra.
Det fi nns ett drag av esteticism i Hammarskjölds texter. Han
söker ”det Sköna”. Om det här är Kierkegaards livsstadier
han anknyter till med det estetiska som det första, följt av det
etiska och det religiösa, eller om han anknyter till romantikens
ideal med det sköna, det sanna, det eviga – inte minst
i svensk diktning, som han väl kände till – vill jag låta vara
osagt. Kanske fi nns här inget antingen-eller, för att travestera
Kierkegaard. Bildspråket i Vägmärken anknyter också till
skönhetsidealet. Hur kan den som får ett stort uppdrag och
blir en framstående person undgå att smittas av framgångens
glans? Hemligheten är att uppdraget kräver allt, och den som
ägnar glansen något intresse kommer att misslyckas i sin riddargärning:
En saga att berätta: om kronan som var så tung att
den kunde bäras blott av den som förmådde leva i
fullständig glömska av dess glans.
Den inre skönheten, inte vad världen eftertraktar, är ledstjärnan
som riddaren aldrig får tappa ur sikte. Så luras fåfängan
på porten:
”Ske Din vilje –.” Att låta det inre ha försteg framför
det yttre, själen framför världen – vart det än för. Och
att därvid icke låta ett inre värde bli masken för ett
yttre – utan att göra sig blind för det värde ett inre
kan ge ett yttre.
Kraven på den som går in under denna tunga krona, tar
denna tunga rustning på sig för att bli Guds riddare kan bli
så överväldigande att döden lockar som en väg undan. Men
döden kan bara vara ett off er, ingen utväg – och så skruvas
kraven på självutplånande liv allt hårdare:
Tröttheten dövar smärtan och lockar med döden. Så
kan du frestas att övervinna ensamheten – och inbjudas
till den slutliga fl ykten ur livet. – Men icke detta.
Döden må vara din slutliga gåva till livet, ej ett svek
mot detta.