Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

More documents

Recommendations

Info

men den är mer transcendent, en seger över död och ondska i de yttersta tiderna. Här och nu är det tjänareidealet som upphöjs och undergången och motgången är vägen till paradiset. Hur kan en framgångsrik ledare göra en sådan tro till sin? I fl era av texterna i Vägmärken är det just detta problem Hammarskjöld arbetar med och fi nner sin lösning på. För mig framstår just denna problematik som den mest centrala i Vägmärken, därför ger jag den stort utrymme. Ett ord som ständigt återkommer är ’off er’. Det är en central tanke som löser motsättningen mellan högt och lågt att den begåvade och framgångsrike off rar sitt eget liv till ett större sammanhang. Den som fått större förmågor och kraft har ett större krav att motsvara: Måttet på livets krav är endast din egen kraft. Och din eventuella bragd – att icke ha deserterat. Hammarskjöld ser själv problematiken med jubel och beröm för den som vill följa korsets väg: Att kallelsevägen slutar på korset vet den som gått in under sitt öde – även när detta för honom genom jublet kring Gennesaret eller triumfporten in till Jerusalem. Det som utifrån kan te sig som glansfull framgång är bara en plikt. Att förfalla till beundran av sig själv, straff ar sig obönhörligt. Ett strängt riddarideal växer fram i Hammarskjölds texter: Vi bär en nemesis inom oss: gårdagens självbeundran är legitim fader till dagens skuld. På något sätt måste ändå den som har framgång kunna glädjas åt att ha lyckats. Hammarskjöld visar på en väg som hindrar framgången att bli en egoistisk erövring: Att glädjas åt framgången är något annat än att taga den åt sig. Att neka sig det första är för hycklare och livsförnekare; att unna sig det andra är ett nöje för barn som skall hindra dem att bli män. Hammarskjöld har en säregen förmåga att vända på perspektiv och se saker ur olika synpunkter. Han måste ha varit en mycket skicklig förhandlare. De stränga kraven som vägmärkena pekar ut ser han från fl era håll: Bad om bördor att bära –. Och kved när de lades på dig. Var det en annan börda du tänkt dig? Trodde du på off rets anonymitet? Off erhandlingens off er är att bedömas som sin motsats. Framgång är ett hot mot detta riddarideal eftersom framgång föder stolthet och för till berömmelse och höjder långt bort från off rets och korsets väg. Därför måste framgångens potential desarmeras till intighet och självets ramar sprängas: 12 | RELIGION & LIVSFRÅGOR Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet. Och så bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss utöver oss själva. Vart? Det vet jag inte. Det begär jag ej att få veta. Den som har fått stora gåvor står i skuld till livet att återbetala, och denna återbetalning är livets skönaste ögonblick. Triumf i avståendets smärta: Skapas ej skönheten vid varje möte mellan en människa och livet, där människan återbetalar sin skuld genom att på livsögonblicket inrikta all den kraft som varit livets förpliktande gåva till honom? Skönheten – för den som gäldar sin skuld. Kanske också för andra. Det fi nns ett drag av esteticism i Hammarskjölds texter. Han söker ”det Sköna”. Om det här är Kierkegaards livsstadier han anknyter till med det estetiska som det första, följt av det etiska och det religiösa, eller om han anknyter till romantikens ideal med det sköna, det sanna, det eviga – inte minst i svensk diktning, som han väl kände till – vill jag låta vara osagt. Kanske fi nns här inget antingen-eller, för att travestera Kierkegaard. Bildspråket i Vägmärken anknyter också till skönhetsidealet. Hur kan den som får ett stort uppdrag och blir en framstående person undgå att smittas av framgångens glans? Hemligheten är att uppdraget kräver allt, och den som ägnar glansen något intresse kommer att misslyckas i sin riddargärning: En saga att berätta: om kronan som var så tung att den kunde bäras blott av den som förmådde leva i fullständig glömska av dess glans. Den inre skönheten, inte vad världen eftertraktar, är ledstjärnan som riddaren aldrig får tappa ur sikte. Så luras fåfängan på porten: ”Ske Din vilje –.” Att låta det inre ha försteg framför det yttre, själen framför världen – vart det än för. Och att därvid icke låta ett inre värde bli masken för ett yttre – utan att göra sig blind för det värde ett inre kan ge ett yttre. Kraven på den som går in under denna tunga krona, tar denna tunga rustning på sig för att bli Guds riddare kan bli så överväldigande att döden lockar som en väg undan. Men döden kan bara vara ett off er, ingen utväg – och så skruvas kraven på självutplånande liv allt hårdare: Tröttheten dövar smärtan och lockar med döden. Så kan du frestas att övervinna ensamheten – och inbjudas till den slutliga fl ykten ur livet. – Men icke detta. Döden må vara din slutliga gåva till livet, ej ett svek mot detta.
”ge ut sig” – arbetet, för andra: föralldel, bara det inte är för att ge ut sig (kanske t. o m. med anspråk på andras aktning). Den framgångsrike av god börd – hur kan han vara kristen? Ett strängt riddarideal blir en möjlig väg. Så har han en viktig och ledande roll att fylla – men inte för sin egen skull. Riddaren måste vara oberörd av framgång och motgång. Ett stoiskt ideal tar form i Hammarskjölds text: Han bar nederlaget utan självmedlidande och framgången utan självbeundran. Om han visste sig ha betalat den yttersta skärven, var det honom likgiltigt hur andra bedömde resultatet. En farisé? Vår Herre vet att han aldrig själv varit rättfärdig i egna ögon. Det berättas också av Hammarskjölds medarbetare i FN att han inte blev nedslagen när förslag som krävt mycket arbete av honom och hans stab att ta fram inte gick igenom i generalförsamlingen eller säkerhetsrådet. När de undrade hur han tänkte svarade han att vi har gjort ett bra underlag, vi kan vara nöjda. ENSAMHET – GEMENSKAP Parallellt med problematiken berömmelse – kors löper en annan tråd i Vägmärken. Den kan beskrivas som längtan efter gemenskap – ensamhetens förbannelse. Den stränga livsväg, off rets, den kristne riddarens väg, som Hammarskjöld har gjort till sin, blir samtidigt ett hinder för otvungen gemenskap. Kraven är så stora att det spontana vissnar. I ett radioprogram om Dag Hammarskjöld kom frågan upp om han hade någon svag sida. Martin Lönnebo svarade då att: ”Han var väl ingen lustigkurre direkt.” Jag tror det är mitt i prick och det träff ar också det tragiska och vemodiga i Hammarskjölds gestalt. Kvar molar en längtan efter vänskap och gemenskap liksom fysisk och psykisk förening i Vägmärkens textfragment: Övertonerna försvinner och kvar står samtal vilka i sin fattigdom ej kan dölja bristen på gemenskap. Vi glida från varandra. Men varför, varför –? Vi sträcker oss efter den andre. Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva. Det är som om han kan längta och älska – på avstånd. Det blir en esteticerande kärlek som fi nner sin glädje i det oåtkomligas linjespel: Denna obotliga drift att tillägna sig – att i krassaste mening med sig införliva – mediet för skönhetsupplevelsen. Liksom bergtrollet vill vi äta prinsessan – för att ständigt pånytt göra bergtrollets erfarenhet. Vi plocka blomman. Vi pressar kropp mot kropp – och förinta den mänskliga skönhet som är kroppens blott genom en linjernas besjälning, oåtkomlig för fysisk beröring. Hans starka hunger efter rättfärdighet och gemenskap blir en omöjlig kombination. Gemenskapen blir alltför allvarstyngd, alltför målinriktad, alltför seriös: Hunger är min hemort i lidelsernas land. Hunger efter gemenskap, hunger efter rättfärdighet – en gemenskap byggd på rätt färdighet och en rättfärdighet vunnen i gemenskap. Känslan av ensamhet och upplevelsen av att vara utvald till ett särskilt öde formuleras i en av Vägmärkens skönaste och mest fullgångna texter. Dock har den ett drag av exklusivitet som man kan ställa sig kritisk till: Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten (fi nns det någon botten ?) ännu bland er är han utom gemenskapen, isolerad i er känsla såsom den dödsdömde eller den det förestående avskedet i förtid viger åt varje människas slutliga ensamhet. Mellan er och honom är avstånd, är osäkerhet – hänsyn. Själv skall han se er alltmera fj ärran, höra edra rösters lockrop allt svagare. ▲ DET INSPIRERANDE MÖTET 4:05 | 13 Foto: Sven-Göran Ohlsson
Page 1 and 2: NR 4 • 2005 DET INSPIRERANDE MÖT
Page 3 and 4: REDAKTÖREN HÄLSAR Det inspirerand
Page 5 and 6: Förslag till kursplan för Religio
Page 7 and 8: Foto: Ola Björlin tration, anpassn
Page 9 and 10: parat som utgör de analytiska verk
Page 11: NILS- ÅKE TIDMAN Mellan ödmjukhet
Page 15 and 16: för sin släkts akademiska traditi
Page 17 and 18: 1882 togs det första spadtaget til
Page 19: Under rubriken Politiskt debattforu

Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?