Nr. 4 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

för sin släkts akademiska traditioner. När det gäller hans
kristna tro tog det sig utryck i en stor beläsenhet, särskilt i
de kristna mystikernas texter. Han kände även väl till islams
mystik. Diktaren Rumi nämns i Vägmärken. Termen ”una
noche oscura” i citatet ovan hänvisar till vad Johannes av
Korset skriver om den mörka natt, den känsla av tomrum
och övergivenhet som föregår den mystiska enhetsupplevelsens
genombrytande glädje. Getsemaneallusionen lyfter även
här fram ensamheten och utvaldheten.
Bönen spelar en central roll i Hammarskjölds liv. Den är
kommunikation mellan ”botten” i människan och Gud, ett
ständigt utbyte. Bönen framställs som en undermedveten
process som pågår parallellt med det aktiva livet:
Bönen, kristalliserad i ord, fi xerar åter och åter en
våglängd på vilken dialogen måste föras vidare även
när vårt medvetande inriktas på andra mål.
I Vägmärken fi nns en bön som man kan betrakta som en
parallell till Fader Vår. Här fi nns också hans treenighetsrefl ektioner
invävda på ett enkelt men konstfullt sätt:
Du som är över oss,
Du som är en av oss
Du som är –
också i oss,
må alla se dig, också i mig,
må jag bereda vägen för dig,
må jag tacka för allt som då vederfares mig.
Må jag därvid icke glömma andras nöd.
Behåll mig i din kärlek
såsom du vill att alla skall förbli i min.
Må allt i detta mitt väsen vändas till din ära
och må jag aldrig förtvivla.
Ty jag är under din hand,
och i dig är all kraft och godhet.
Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig,
ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig,
ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig
ett trons sinne – att jag må förbli i dig.
Det är symtomatiskt att man så sällan, i stort sett inte alls,
fi nner ordet ”vi” i Hammarskjölds refl ektioner om sin tro, ja,
i hela Vägmärken. Det är en ensam människa och ensamheten
har en mörk, tragisk färg. Dock fi nns det upplevelser och
textfragment som bryter mot denna känsla.
I NATURENS SKÖTE
Denna lite ålderdomliga rubrik passar väl till de texter i Vägmärken
som återger naturupplevelser. Här möter nämligen
en sensualitet och ett livets jubel som ingen annan stans i
Vägmärken.
Längtan efter gemenskap fi nner tröst i en sensuell närhet
till naturen. Här fi nns en omedelbarhet långt borta från självförnekelsens
plikter, en bejakelse med nästan erotisk klang.
Hammarskjölds språk blir fyllt av adjektiv och blod och sav
när han beskriver naturupplevelser:
Ljus utan källa, en ny dags bleka guld. Silkesgrå,
mjuka blad på låga buskar, daggförsilvrade. Kattfotens
kyliga rodnad i blomningen över kullarna.
Horisontens blå –.
Ur den dunkla bäckravinens lövvalv träder jag ut på
den vida sluttningen. Droppar glittrande på händerna,
pannan kyld av stänk från sviktande grenar,
fördunstande i ljum morgonvind.
Just i beskrivningarna av naturupplevelser fi rar hans återhållna,
knappa men precisa språk sina största triumfer. Fram
växer japanska miniatyrmålningar. Något i texten gör att
man som läsare känner det ljus, den genomskinlighet som är
betecknande för mystikens naturupplevelse – en transcendent
dimension. En intressant fråga är om unga läsare i vår tid kan
känna av denna extra dimension:
Bleknande bokars ljus mot
molnens mörker.
Blåsten river skogsgölens
vatten stålgrått.
Bort mellan markens blodstänk
rinner hjortspår –
Tystnaden bryter genom
sinnets pansar,
lämnar det naket inför
höstens klarhet
Hammarskjöld bekräftar tolkningen av hans kärlek till
naturen som en ersättning för gemenskap med människor. I
naturens sköte sublimeras längtan efter den mänskliga kärleken
och dess förening:
Själv känner jag en sveda som är längtan efter
förening, efter uppgående, efter delaktighet i detta
möte. En sveda som är ett med den jordiska kärlekens
åtrå – men vänd mot mark och vatten och himmel,
besvarad av trädens viskningar, jordens doft, vindens
smekningar, ljustes och vattnets famntag. Tillfredsställd?
Nej, nej, nej –. Men svalkad, vilad – i väntan.
Dag Hammarskjöld älskade verkligen den svenska fj ällvärlden.
Han såg till att varje år få fj ällvandra och hörde till den
grupp pionjärer i Svenska Turistföreningen som utvecklade
den svenska fj ällturismen.
Ett med Gud och ett med naturen – det framstår som
den livshållning Dag Hammarskjöld inbjuder oss att möta i
Vägmärken. Så är han en ”modern” människa, som så många
har sagt i samband med 100-årsjubileet av hans födelse.
Naturen är platsen där han starkast upplever Guds närvaro,
alltings enhet och gemenskap, mystikens erfarenhet. Så är
han också en riktig svensk som ser Gud på ryggen i naturen.
NILS- ÅKE TIDMAN
DET INSPIRERANDE MÖTET 4:05 | 15