Företagshälsovårdens vägval - Ekonomisk-historiska institutionen

Nedmontering under 1990-talet
Under 1990-talet förändrades företagshälsovårdens existensvillkor i grunden – från fokus på
arbetarskyddets regelverk till kundorientering på en hälsomarknad, från avtalsreglering till
beslut om företagshälsovård i varje enskilt företag. I stället för centrala arbetsmiljöavtal skulle
marknaden tillåtas styra företagshälsovårdens verksamhet.
Lågkonjunktur, uppsägning av det centrala arbetsmiljöavtalet och avveckling av statsbidraget,
sammanföll i tiden. De första åren under 1990-talet var dramatiska för företagshälsovårdens
del. Därefter strukturrationaliserades branschen till färre och större enheter och marknadsanpassades.
Fastän kostnaderna för arbetsrelaterad ohälsa, både för samhället och företagen,
ökade under perioden, krympte samtidigt företagshälsovården. En del gick så långt som att
kalla det ”allvarliga överlevnadsproblem” (Bertil Remaeus och Peter Westerholm, Arbetsliv
och Hälsa 2000).
Avtalsreglering
I femtio år reglerades den svenska företagshälsovården genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Men 1992 bröts den långvariga avtalstraditionen. Det centrala arbetsmiljöavtalet som
bland annat innebar att företagen var skyldiga att tillhandahålla företagshälsovård, sades då upp
av arbetsgivarorganisationen. De ville delegera till respektive bransch att teckna sina egna avtal
och flera storföretag önskade en mer flexibel och företagsanpassad företagshälsovård. Sedan
dess beslutar också varje företag om företagshälsovård, genom att arbetsgivaren primärt tolkar
om det finns behov att anlita sådana tjänster. Även om arbetstagarna också har tolkningsrätt,
hade fackförbunden annat att tänka på i tider med uppsägningar och besparingar och arbetsgivarnas
intresse av att utveckla ett nytt samarbete kring företagshälsovård var begränsat.
Resultatet blev flera branschvisa avtal: Statliga sektorn och byggbranschen tecknade avtal
där alla arbetstagare skulle omfattas av företagshälsovård. Anställda i kommuner och landsting
fick genom sina avtal tillgång till någon form av företagshälsovård. Inom kraftverksområdet,
kylbranschen, maskinentreprenörsbranschen och VVS-branschen avtalades att företagshälsovården
skulle finnas i den omfattning som motiverades av företagens storlek, organisation och
produktionsinriktning. Övriga avtal innehöll mer allmänna uttalanden om företagshälsovård
som en angelägen resurs för företagen.
Fler avtal alltså, men i många fall tunnare, omfattande mindre företagshälsovård. I slutet av
1980-talet beräknades 86 procent av de fast anställda ha tillgång till företagshälsovård. I mitten
av 1990-talet hade siffran minskat till 72 procent av de sysselsatta. År 2001 hade den andelen
sjunkit ännu något, till skattade 70 procent.
Branschen krymper
Vid 1990-talets början fanns nästan 1 000 företagshälsovårdsenheter, runt 10 000 anställda och
omsättningen (inklusive 1 miljard i statsbidrag) låg mellan 3 och 4 miljarder kronor. 1992 hade
antalet enheter minskat till 700 och de sysselsatta inom branschen till cirka 7 000 personer.
Enheterna blev större men ofta med lokala satellitenheter. I början av 2000-talet uppskattades
antalet enheter till runt 650, och antalet anställda hade sjunkit till mellan 5 000 och 6 000.
Alltså i det närmaste en halvering på drygt ett decennium.
Redan 1994, två år efter att statsbidraget avvecklades, hade dock stora förändringar skett
Del 1 Allmänt om företagshälsovård
FÖRETAGSHÄLSOVÅRDENS VÄGVAL 25