Lo Presti Lynn Tidsbestämning av livstidsstraff. Omvandlingslagen i ...

minst att den livstidsdömde genom det nya institutet har en rättighet att få sitt livstidsstraff
omvandlat till ett tidsbestämt straff om förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda.
Samtidigt måste viss kritik riktas mot några otydligheter som finns i OmvL och dess
förarbeten vad gäller det kriterium som handlar om den dömdes återfallsrisk. Enligt 4 § 1 st.
OmvL ska domstolen särskilt beakta om det finns risk för att den dömde återfaller i allvarlig
brottslighet, men vad som avses med ”allvarlig” brottslighet definieras inte. Vidare framhålls i
förarbetena att om risken är konkret och beaktansvärd ska detta leda till att ansökan avslås,
men utan att förklara hur domstolen ska bedöma en risk som ”konkret och beaktansvärd”. När
otydligheter som dessa förekommer lämnas utrymme för domstolens eventuella godtycklighet
och detta äventyrar den dömdes rättssäkerhet. Att en lag och dess förarbeten är tydliga är
därför viktigt för rättssäkerheten. Detta kan sägas bli extra viktigt för nyss nämnda kriterium
eftersom kriteriet enligt förarbetena är ett absolut hinder mot bifall när det har ett negativt
utfall. Å andra sidan kan konstateras att domstolsprövningen är förbehållen endast en
underrättsinstans och att tanken med detta var att det skulle skapa en enhetlig tillämpning av
OmvL. När domstolsprövningen koncentreras till en instans på detta sätt bildas således praxis
avseende hur lagen ska tillämpas och detta innebär att det skapas förutsebarhet i
rättstillämpningen, något som är ytterligare en aspekt av rättssäkerhet. I detta sammanhang
kan konstateras att domstolen, som framgick ovan, har kommit att fokusera
omvandlingsprövningen på de i lagen stadgade kriterierna. Domstolen har kommit att tolka de
enskilda kriterierna i enlighet med förarbetenas vägledning, där exempelvis den dömdes
medverkan till att främja sin anpassning i samhället har givits en vid tillämpning och
domstolen har tagit utgångspunkt i den dömdes personliga förutsättningar. Framför allt vid
bedömningen av om den dömde har avtjänat tillräcklig tid i förhållande till brottslighetens
straffvärde framgår att domstolen försöker upprätthålla en balans mellan de olika fallen.
Domstolen tycks här mycket mån om att lika fall behandlas lika då domstolen jämför nya fall
med tidigare avgjorda fall. Även mellan de övriga kriterierna tycks det föreligga en balans
genom att det för de olika fallen i stort krävs lika mycket för uppfyllandet av ett kriterium.
Mot denna bakgrund är rättspraxis således enhetlig och det finns en förutsebarhet i
rättstillämpningen. Detta kan jämföras med hur situationen för de livstidsdömda såg ut då
endast nådeinstitutet existerade. Eftersom regeringen inte motiverar sina beslut är det inte
möjligt att utreda vilka skäl som legat bakom beslutet och någon praxis har det därför inte
varit tal om. Även här har situationen således förbättrats för den dömde.
53