0 onkologi i sverige nr 1 – 09
”monosomal karyotyp” som prognosfaktor är: ”minst två autosomala monosomier alternativt en autosomal monosomi i kombination med en eller flera strukturella cytogenetiska avvikelser”. Hos vuxna har nyligen visats att tio procent av patienter med normal karyotyp har mutation i WT1-genen, vilket är prognostiskt ogynnsamt. Hollink et al presenterade tyska barndata med snarlika fynd. I 12 procent av prover (35 av 298) tagna vid diagnos påvisades minst en variant av mutation i WT1-genen. Hos barn med normal karyotyp sågs mutationen hos 22 procent. Barn med påvisad mutation hade signifikant sämre femårsöverlevnad än barn utan mutation (35 jämfört med 66 procent) och i multivariatanalys (inkluderande ålder, totalt antal vita blodkroppar vid diagnos, cytogenetik, FLT3-ITD-mutation och stamcellstransplantation) kvarstod WT1-mutation som oberoende ogynnsam riskfaktor. Den polska AML-gruppen presenterade data från ALG AML 1/2004-studien, en fas III-multicenterstudie där 673 vuxna (18–60 år) med obehandlad AML inkluderats från augusti 2004 till maj 2008. Randomisering skedde mellan DAF (daunorubicin, ara-C, fludarabin), DAC (C=cladribin) och DA. Analys av data efter median två års uppföljning visar ökad total överlevnad för DACgruppen jämfört med DA (51 respektive 39 procent) utan ökad toxicitet, däremot noteras ingen signifikant skillnad i total överlevnad med fludarabintillägg jämfört med DA enbart. Återfall är ett problem både efter konventionell cytostatikaterapi och efter allogen stamcellstransplantation vid AML. I klinisk vardag saknas för närvarande metod att mäta MRD (minimal residual disease) hos cirka 65 procent av patienterna. Mer än 75 procent av AMLpatienterna överuttrycker wild-type WT1-genen, det vill säga kvantifiering av denna skulle kunna användas för MRD-bestämning. John Liu-Yin et al presenterade data från 416 AML-patienter med ökat uttryck av wild type WT1-genen och som deltagit i UK MRC AML-15-studien. WT1 kvantifierades med PCR (polymerase chain reaction), ABL-genen användes som referens. I en multivariatanalys var log reduktion av WT1-transkriptas efter induktionsterapi och antal kopior av transkript i perifert blod efter cytostatikaterapi de starkaste prognostiska faktorerna för total överlevnad, leukemifri överlevnad och återfall. En tänkbar orsak till cytostatikaresistens vid AML är adhesion av AML-blaster till benmärgsstroma. Flera receptorligand-par finns, paret CXCR4-receptor och SDF-1-ligand (stroma derived factor 1α) anses spela en central roll för normala cellers och leukemicellers ”homing” i benmärgen. AML-blastceller uttrycker CXCR4. Plerixafor, som nu registrerats för stamcellsmobilisering i USA, blockerar reversibelt CXCR4-SDF- 1-bindningen. I prekliniska studier har visats att plerixafor kan bryta bindningen mellan AML-blaster och stroma och därmed göra leukemicellerna känsliga för cytostatika. På en poster visade G Uy et al från Washington School of Medicine, Saint Louis, hur man i en fas I/IIstudie på AML-patienter i relaps fått en måttlig mobilisering (dubblering) av blastceller till blodet med toppvärde 6– 8 timmar efter en subkutan injektion av plerixafor. I studien gavs plerixafor dagligen fyra timmar före cytostatikaadministrering. AKuT LymFATISK LEuKEmI, ALL Europeiska vuxen-ALL-arbetsgruppen rapporterade utfall för 54 patienter med Ph-negativ ALL som behandlats enligt äldre EWALL-protokoll mellan januari 2007 och augusti 2008. Patienternas medianålder var 66 år (56–73 år), 40 av dem kunde utvärderas med avseende på terapisvar. 85 procent uppnådde komplett remission och sannolikheten att förbli i komplett remission efter ett år var 49 procent. Grad 3–4 toxicitet, framförallt cytopeni och infektion, uppträdde hos näs- tan alla patienter under induktionsfasen. Under konsolideringsfasen sågs grad 3– 4 toxicitet hos 45 procent av patienterna, förutom cytopeni och infektion sågs här även leverpåverkan och allergi till följd av asparginasbehandling, vilken dock bedömdes vara genomförbar även i denna äldre patientpopulation. Italienska gruppen rapporterade resultat från GINEMA LAL1205-protokollet enligt vilket patienter 18 år eller äldre med Ph-positiv ALL behandlats med dasatinib 70 mg x 2 i 12 veckor, metotrexat intratekalt vid två tillfällen samt initialt även tillägg av kortison. Samtliga 34 evaluerbara patienter uppnådde komplett hematologisk remission. Återfall är ett problem både efter konventionell cytostatikaterapi och efter allogen stamcellstransplantation vid AML." Remission på MRD-nivå uppnåddes snabbare vid p190+ (dag 43) än vid p210+ (dag 84). KRONISK LymFATISK LEuKEmI, KLL Den tyska gruppen (GCLLSG) rapporterade resultatet från en fas III-studie (CLL8), i vilken tidigare obehandlade patienter med avancerad KLL erhållit FC (fludarabin, cyklofosfamid) alternativt FCR (R=rituximab) som förstalinjens terapi. Studien är en multinationell, multicenterstudie med inklusionskriterierna behandlingskrävande avancerad KLL, gott fysiskt status och kreatinin clearance högre än 70 ml/min. Från juli 2003 till mars 2006 inkluderades 817 patienter, varav 5 procent i Binet stadium A, 64 procent i stadium B och 32 procent i stadium C. Analys hade nu utförts juni 2008. Medianuppföljning var då 25,5 månader. 761 patienter var evaluerbara. Målsättning var att ge 6 FC alternativt FCRkurer, i praktiken gavs i medeltal 5,2 FCR- och 4,8 FC-kurer. I FCR-armen var CR, ORR och PFS signifikant högre efter två år än i FC-armen (CR 52 jäm- onkologi i sverige nr 1 – 09 1