Magnetresonanstomografi inom onkologin - Onkologi i Sverige

”monosomal karyotyp” som prognosfaktor
är: ”minst två autosomala monosomier
alternativt en autosomal monosomi
i kombination med en eller flera strukturella
cytogenetiska avvikelser”.
Hos vuxna har nyligen visats att tio
procent av patienter med normal karyotyp
har mutation i WT1-genen, vilket
är prognostiskt ogynnsamt. Hollink et
al presenterade tyska barndata med snarlika
fynd. I 12 procent av prover (35 av
298) tagna vid diagnos påvisades minst
en variant av mutation i WT1-genen.
Hos barn med normal karyotyp sågs
mutationen hos 22 procent. Barn med
påvisad mutation hade signifikant sämre
femårsöverlevnad än barn utan mutation
(35 jämfört med 66 procent) och i
multivariatanalys (inkluderande ålder,
totalt antal vita blodkroppar vid diagnos,
cytogenetik, FLT3-ITD-mutation
och stamcellstransplantation) kvarstod
WT1-mutation som oberoende ogynnsam
riskfaktor.
Den polska AML-gruppen presenterade
data från ALG AML 1/2004-studien,
en fas III-multicenterstudie där
673 vuxna (18–60 år) med obehandlad
AML inkluderats från augusti 2004 till
maj 2008. Randomisering skedde mellan
DAF (daunorubicin, ara-C, fludarabin),
DAC (C=cladribin) och DA. Analys
av data efter median två års uppföljning
visar ökad total överlevnad för DACgruppen
jämfört med DA (51 respektive
39 procent) utan ökad toxicitet, däremot
noteras ingen signifikant skillnad i total
överlevnad med fludarabintillägg jämfört
med DA enbart.
Återfall är ett problem både efter
konventionell cytostatikaterapi och efter
allogen stamcellstransplantation vid
AML. I klinisk vardag saknas för närvarande
metod att mäta MRD (minimal
residual disease) hos cirka 65 procent av
patienterna. Mer än 75 procent av AMLpatienterna
överuttrycker wild-type
WT1-genen, det vill säga kvantifiering
av denna skulle kunna användas för
MRD-bestämning.
John Liu-Yin et al presenterade data
från 416 AML-patienter med ökat uttryck
av wild type WT1-genen och som
deltagit i UK MRC AML-15-studien.
WT1 kvantifierades med PCR (polymerase
chain reaction), ABL-genen användes
som referens. I en multivariatanalys
var log reduktion av WT1-transkriptas
efter induktionsterapi och antal kopior
av transkript i perifert blod efter cytostatikaterapi
de starkaste prognostiska
faktorerna för total överlevnad, leukemifri
överlevnad och återfall.
En tänkbar orsak till cytostatikaresistens
vid AML är adhesion av AML-blaster
till benmärgsstroma. Flera receptorligand-par
finns, paret CXCR4-receptor
och SDF-1-ligand (stroma derived factor
1α) anses spela en central roll för normala
cellers och leukemicellers ”homing”
i benmärgen. AML-blastceller uttrycker
CXCR4. Plerixafor, som nu registrerats
för stamcellsmobilisering i
USA, blockerar reversibelt CXCR4-SDF-
1-bindningen. I prekliniska studier har
visats att plerixafor kan bryta bindningen
mellan AML-blaster och stroma och
därmed göra leukemicellerna känsliga
för cytostatika. På en poster visade G Uy
et al från Washington School of Medicine,
Saint Louis, hur man i en fas I/IIstudie
på AML-patienter i relaps fått en
måttlig mobilisering (dubblering) av
blastceller till blodet med toppvärde 6–
8 timmar efter en subkutan injektion av
plerixafor. I studien gavs plerixafor dagligen
fyra timmar före cytostatikaadministrering.
AKuT LymFATISK LEuKEmI, ALL
Europeiska vuxen-ALL-arbetsgruppen
rapporterade utfall för 54 patienter med
Ph-negativ ALL som behandlats enligt
äldre EWALL-protokoll mellan januari
2007 och augusti 2008. Patienternas
medianålder var 66 år (56–73 år), 40 av
dem kunde utvärderas med avseende på
terapisvar. 85 procent uppnådde komplett
remission och sannolikheten att
förbli i komplett remission efter ett år
var 49 procent.
Grad 3–4 toxicitet, framförallt cytopeni
och infektion, uppträdde hos näs-
tan alla patienter under induktionsfasen.
Under konsolideringsfasen sågs grad 3–
4 toxicitet hos 45 procent av patienterna,
förutom cytopeni och infektion sågs här
även leverpåverkan och allergi till följd
av asparginasbehandling, vilken dock
bedömdes vara genomförbar även i denna
äldre patientpopulation.
Italienska gruppen rapporterade resultat
från GINEMA LAL1205-protokollet
enligt vilket patienter 18 år eller
äldre med Ph-positiv ALL behandlats
med dasatinib 70 mg x 2 i 12 veckor,
metotrexat intratekalt vid två tillfällen
samt initialt även tillägg av kortison.
Samtliga 34 evaluerbara patienter uppnådde
komplett hematologisk remission.
Återfall är ett problem både
efter konventionell cytostatikaterapi
och efter allogen stamcellstransplantation
vid AML."
Remission på MRD-nivå uppnåddes
snabbare vid p190+ (dag 43) än vid
p210+ (dag 84).
KRONISK LymFATISK LEuKEmI, KLL
Den tyska gruppen (GCLLSG) rapporterade
resultatet från en fas III-studie
(CLL8), i vilken tidigare obehandlade
patienter med avancerad KLL erhållit
FC (fludarabin, cyklofosfamid) alternativt
FCR (R=rituximab) som förstalinjens
terapi. Studien är en multinationell,
multicenterstudie med inklusionskriterierna
behandlingskrävande avancerad
KLL, gott fysiskt status och kreatinin
clearance högre än 70 ml/min. Från juli
2003 till mars 2006 inkluderades 817
patienter, varav 5 procent i Binet stadium
A, 64 procent i stadium B och 32
procent i stadium C.
Analys hade nu utförts juni 2008.
Medianuppföljning var då 25,5 månader.
761 patienter var evaluerbara. Målsättning
var att ge 6 FC alternativt FCRkurer,
i praktiken gavs i medeltal 5,2
FCR- och 4,8 FC-kurer. I FCR-armen
var CR, ORR och PFS signifikant högre
efter två år än i FC-armen (CR 52 jäm-
onkologi i sverige nr 1 – 09 1