Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden

saker och har sällan uppbyggliga fritidsintressen. I
deras fall blir aldrig något formellt ställföreträdande
förnuft utnämnt, men såväl staterna som en lång rad
välgörenhetsorganisationer ägnar tid och kraft att
skaffa sig makt över deras ekonomi (exempelvis genom
kupongsystemet) och lära ut hur de ska hantera sina
pengar och sin fritid för att komma upp sig ur armodet.
Dessa insatser har dock ofta nedslående resultat
(Zelizer 1994). I många länder förblir rösträtten
länge beroende på inkomstnivå och förmögenhet,
vilket utesluter proletärerna från den demokratiska
processen.
En annan betydelsefull grupp som anses sakna
förnuft i det moderna samhället utgörs av kvinnorna
(Castel 1976, Johannisson 1994, Björk 2008).
Kvinnor representerar det emotionella och anses
oberäkneliga. Under en lång tid får inte kvinnor
äga produktionsmedel och disponera sin eventuella
förmögenhet. De tilldelas ett ställföreträdande förnuft,
först i form av deras fäder och sedan, när de gifter
sig, i form av deras män. Skulle de sakna båda blir de
ställda under förmyndarskap. Kvinnorna som problem
för det demokratiska förnuftsbaserade samhället
märks i att de får rösträtt först under 1900-talet. I
Sverige sker det 1919 och i Frankrike 1944 i samband
med krigsslutet. I Schweiz är det först 1971 som den
allmänna rösträtten genomförs.
Barnen är en tredje grupp som inte tillerkänns
något förnuft. Barn är inte ”straffmyndiga”, det vill
säga att de inte kan dömas eftersom de inte förväntas
kunna känna till och förstå ett lands lagar. De kan
därmed bryta mot lagar utan att veta om det. De kan
inte heller resonera förnuftigt och begår brott utan att
kunna överväga konsekvenserna av sina handlingar,
vare sig för brottsoffret eller för sig själva. Barn har
inte heller någon rösträtt.
Barnens ställföreträdande förnuft blir under en
period deras fäder; numera deras målsman. I flera
länder står fadersmakten till och med länge över
statens och fäder kan placera sina barn i fängelse utan
något domstolsförfarande. Detta är något som stoppas
när det visar sig att fattiga fäder placerar sina barn i
fängelse så att de ska få mat (Meyer 1977).
Den sista gruppen som ställer till problem är de
som senare kommer att kallas för sinnessjuka och
psykiatriska patienter.
Dessa beter sig på de märkligaste sätt, bryter
mot lagar och förordningar, stör den allmänna
ordningen. Men de gör det ofta utan att ens försöka
dölja sina brott, som en förnuftig person skulle göra.
De saknar vetskap om att de bryter mot lagarna och
under rättegångarna erkänner de villigt sina brott och
även brott som de inte har begått. De försvarar sig
inte och kan uppvisa en total brist på att kunna föra
ett förnuftigt resonemang. Många gånger uppfattar
de inte straffet som avskräckande, vare sig innan
de begår sina brott eller under rättegången. Straff
saknar förebyggande verkan för dem. Ibland utstår
de tortyr utan att visa prov på att den förorsakar dem
någon smärta. De saknar förnuft och mot dem står
rättsapparaten handfallen.
Under en övergångsperiod, när de demokratiska
staterna etableras, tillämpas olika kortsiktiga
lösningar för att hindra dem att störa ordningen. I
vissa fall omhändertas de enligt förordningar för lösa
kreatur. Detta är dock högst otillfredsställande för
samtiden, som försöker etablera sig som garant för
rättssäkerheten mot det kungliga enväldets godtycke.
Möjliga ställföreträdande förnuft saknas för många i
denna grupp. Deras familjer överger dem i många fall
och varken vill eller kan ta ansvar för dem.
Först en bit in på 1800-talet börjar en lösning
skissas fram. En ansedd samhällsgrupp träder fram
och erbjuder sig som lämpade att ta ansvar för dårarna:
läkarna. På dåtidens institutioner förekom sällan
läkare och många sådana institutioner drevs av olika
sammanslutningar. Mest kända är kväkarna i England,
där Samuel Tukes drev den så kallade Retreat, som
ofta beskrivs som en stor inspirationskälla för en
humanistisk institutionsvård (Scull 1981). I första
hand har läkarna ansvar för de intagnas somatiska
hälsa, men med tiden får de även en roll i egenskap
av representanter för det framväxande samhällets
vetenskapliga förnuft. De är garanter för att de
frihetsberövanden som drabbar människor med
”sinnessjukdomar” är motiverade av individens
bästa. I kraft av sin kunskap är de de enda som kan
delegeras en enväldig makt över andra människors liv.
De är den enda gruppen i samhället som med en viss
trovärdighet och vetenskaplighet kan hävda att för en
person med en psykiatrisk problematik kan inte ett
frihetsberövande ses som ett tecken på godtycke och
rättslöshet. Tvärtom utgör det ett nödvändigt villkor för
att den personen ska ha en möjlighet att återhämta sig.
Intagningen på en sluten institution utmålas som själva
grunden för behandlingen, något som ”patienten” själv
skulle önska, om patienten var vid sina sinnens fulla
bruk (Castel 1976, Foucault 1972).
Sinnessjukhusen betraktas alltså som ett
behandlingsinstrument. Genom att tvinga den intagne
att följa en förnuftig plan som härmar ett förnuftigt
vardagsliv, är tanken att denna förnuftiga ordning ska
leda till att det kaos som invaderat personens sinne
ersätts av den yttre ordningen och därmed av förnuft.
Ingenting om oss utan oss 17