Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden

erfarenheter. Till exempel på Kriscentrum för
kvinnor i Stockholm, som är det kommunala
skyddade boendet för kvinnor, så stod det
i deras broschyr att kvinnor med psykiska
funktionshinder inte togs emot. Det gjorde mig
än mer förbannad för jag kunde inte förstå hur
man kunde exkludera vissa medborgare.
Projektet
Projektet leddes av en styrgrupp som bestod
av tre representanter från förbundsstyrelsen i
RSMH, kanslichefen och mig som projektledare.
Vi träffades 4–5 gånger per år. Dessutom fanns
det en referensgrupp som bestod av kvinnor från
kvinnokommittén i RSMH. Ibland medverkade
även kvinnor från olika kvinnoprojekt i denna
referensgrupp.
När vi hade fått projektmedel började vi
söka efter en forskare. Att det skulle vara en
oberoende forskare var viktigt, annars skulle
vi bli anklagade för att våra resultat skulle
vara färgade. På den tiden fanns få forskare
som arbetade med den typen av frågor, men
vi fick kontakt med Anita Bengtsson-Tops som
hade forskat på vårdanstalter och flickor och
kvinnor. Flera rekommenderade henne och
jag träffade henne och då bestämde vi att hon
skulle göra det. Vi bestämde att enkätstudien
skulle genomföras i Skåne. Vi ville inte välja en
storstad, för då skulle övriga Sverige säga att
det handlade om ett storstadsfenomen och att
resultaten inte rörde dem.
Att.bli.insläppt
Vi utvecklade en traditionell enkät om våld
och övergrepp med traditionella frågor
om barndom, vuxenliv, senaste året och
relation till förövaren. Sedan hade vi med
en del skattningsskalor kring självkänsla …
Enkäten riktade sig till alla mottagningar inom
psykiatrin i Skåne. Vi ville att de skulle dela ut
vår enkät till alla kvinnliga patienter de träffade
under en bestämd vecka. Vi fick snabbt ett ja
från ledningen för Region Skåne. Likaså från
personalen på golvet, som vi träffade när vi var
ute: sjuksköterskor, undersköterskor, som sa:
”Jättebra, vi hör dessa historier hela tiden.”
Men det blev mycket svårt att bli insläppt i
psykiatrin. Vi hade ett elände med många
mellanchefer. Många sa konsekvent nej, med
de mest häpnadsväckande förklaringar till
att vi inte skulle få dela ut enkäterna i deras
verksamhet: ”Väck inte den björn som sover!”
”De kommer att må dåligt om ni frågar dem om
det.” Vi svarade att: ”Det klart att de gör, men
vår erfarenhet är att kvinnor vill svara …” Vi
fick ägna mycket tid att övertyga mest män att
vara med på tåget, att det var viktigt. Det gick
till slut, även om vi ibland fick be den högsta
ledningen om stöd.
Det bästa argumentet för att övertyga
ledningarna var olika screenings som
sjuksköterskor hade gjort som visade att kvinnor
kunde uppskatta att bli tillfrågade. Att det inte är
farligt, och mår någon dåligt så får man ha lite
uppbackning. Det tog mycket tid från projektet.
Men efter ett tag kunde vi hänvisa till de enheter
som hade gått med, och andra ville kanske inte
framstå som nejsägare. Till slut var det bara en
terapeutisk dagverksamhet som inte kom med,
för att vi skulle ”störa det terapeutiska rummet
…” Där skrev vi ett brev till ledningen att vi såg
det som ett nytt övergrepp på kvinnorna, som
inte själva fick bestämma om de ville vara med
eller inte.
Anita åkte runt till alla enheter och
informerade personalen. De fick se frågorna
och hon förklarade varför vi ville ställa dem.
De ställde upp och ansåg att det var viktigt.
Vissa gick in på sin lediga tid för att stötta upp,
för att det är klart att man kan må dåligt och
får både ångest och blir ledsen när man måste
svara på våra frågor. De ordnade avskärmade
platser för att kvinnorna skulle kunna vara
ifred när de fyllde i enkäten. De visste också att
få kvinnor fick behandling för sina kriser och
trauman, utan behandlingen koncentrerade sig
på symptomen.
Högskolan i Malmö bearbetade enkäten. Jag var
inte alls involverad i detta arbete. Vi var noga
att hålla en gräns där. 2004 blev bearbetningen
klar och vi hade en rapport som vi presenterade
på en presskonferens.
Ingenting om oss utan oss 49