Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden

detta erbjudande så vi stämde träff på eftermiddagen.
Först skulle jag besöka verksamheten. Jag träffade
projektledningen och representanter för kommunen
och landstinget, och besökte de olika hus där projektet
huserar. Sedan träffade jag Adelina för vårt samtal.
Man drog sig undan
Jag har både egen erfarenhet och erfarenhet
som närstående. Min mamma är bipolär och
jag är också bipolär. Jag har alltid känt mig lite
annorlunda. Min mor säger att jag alltid varit
lite känslig, lite … ömtålig. Och det var svårt att
växa upp med en ensamstående sjuk mamma.
Det var bara hon och vi barn. Man skulle inte
prata om sjukdom. Hon var väldigt öppen med
oss barn, men det var tvärtom med utomstående.
Man drog sig undan. Man ville inte gärna ha
kompisar hemma för att persiennerna skulle
vara neddragna och det skulle vara lugnt och
tyst …
Samtidigt var det så mycket kärlek och mamma
har alltid funnits där, så vi har en väldigt nära
relation. I tonåren träffade jag en äldre kille.
Vi hade ett väldigt destruktivt förhållande.
Det var psykisk misshandel och i slutet av vårt
förhållande var det stundtals även fysisk. Jag
började på gymnasiet och var väldigt sluten.
Hade bara några vänner, men hade svårt med
att prata med människor som jag inte kände.
Och så blev jag gravid, men förstod inte det
själv förrän jag var i sjunde månaden. Det blev
tal om att adoptera bort barnet, för att det var
för sent för att göra något annat. Vid det laget
började jag dra mig undan även från den killen
som jag skulle ha barn med. Jag hade dessutom
dragit mig undan min egen familj, så att de inte
skulle märka att det var dåligt mellan oss.
Så fick jag min son, och då var det inte längre
frågan om adoption eller så, utan det var …
kärlek vid första ögonkastet. Han är absolut
det bästa som har hänt mig. Det var tack vare
honom som jag insåg att jag var tvungen att ta
mig bort från det här förhållandet. När jag hade
gjort det var min son ett år. Jag hade flyttat in i
en egen lägenhet, så att jag bodde själv med min
son.
Ramla neråt
Det var nog där som jag började ramla neråt.
Det blev jobbigt att träffa folk. Det var jobbigt
att bygga upp igen relationen med dem som
hade funnits runtomkring. Jag hade ingen
gymnasieutbildning och jag skulle börja gå på
en skola igen. Men samtidigt skulle min son
börja på dagis och det blev mycket sjukdomar
och jag halkade efter och hann inte ikapp.
Hans pappa ställde inte upp och det blev
misslyckanden på misslyckanden och jag
började känna att jag inte klarade av någonting.
Det enda jag klarade av var att vara mamma
till min pojke. Vi kunde gå ut tillsammans, men
jag fick svårt att lämna honom på dagis, träffa
personal … Jag var väldigt ung, så det var
många som tittade snett på en, tog en inte riktigt
på allvar.
Det blev sämre och sämre, värre och värre
och jobbigare och jobbigare att ta sig upp på
morgonen. Bara att andas var som en oerhörd
börda. Och man blev skickad på kommunen och
skulle söka praktik. Man blev knuffad åt olika
håll och fick slåss varje månad för att få pengar.
Bara det blev mycket jobbigt. Det tog mig flera
år att våga ta mig ut till en praktikplats.
2005 började jag gå på psykiatriska kliniken,
ett kris- och behandlingshem för ungdomar. Jag
fick kontakt med dem via dagiset som gjorde
en ”oroanmälan” till socialen. De såg att han
hade det bra hemma, men de hjälpte mig att
ta steget till att ha kontakt med psykiatrin och
det är jag oerhört tacksam för. Där kunde de
konstatera att jag hade mycket som påminde om
min mamma.
Jag fick ganska snabbt antidepressiv medicin
och medicin för att kunna sova. Det blev en
skjuts uppåt, men det tog tid innan jag kunde
få grepp om hela min situation: att jag var
sjuk och skulle äta medicin. Jag hade varit
med på ett hörn när min mamma var sjuk men
nu handlade det om mig. Så jag gick där på
samtal och fick även stämningsstabiliserande
medicin. Men jag blev aldrig riktigt bra. Det
var som ett mellanting. Ett rakt streck. Jag
kände egentligen ingenting. Det gick inte så
mycket upp och inte så mycket ner. Det blev ett
Ingenting om oss utan oss 44