Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden
Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden
Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Mäns våld mot kvinnor är ett laddat ämne att<br />
prata <strong>om</strong>, s<strong>om</strong> kan väcka skuldkänslor hos män.<br />
Att undvika att prata <strong>om</strong> det kan vara ett sätt<br />
att slippa dessa skuldkänslor. Kvinnor s<strong>om</strong> är<br />
utsatta för våld talar sällan självmant <strong>om</strong> det.<br />
Det är det mest skamfyllda man kan råka ut<br />
för. Att ha valt fel man … Ska jag prata <strong>om</strong> det,<br />
måste jag bli inbjuden till det. Därför är det<br />
viktigt att ha strategier för att ta hand <strong>om</strong> det<br />
s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mer fram. Vad händer nu? Var gör vi?<br />
Men det har man sällan och då blir det svårt att<br />
fråga för att man blir rädd för svaret. Det är en<br />
anledning till att man inte frågar.<br />
Efter.projektet<br />
Projektet fick många olika avtryck och trots att<br />
det är slut sedan flera år tillbaka används både<br />
materialet och kunskaperna från projektet på<br />
olika sätt idag:<br />
Anita Bengtsson-Tops arbetar fortfarande med<br />
dessa frågor på vårdutbildningarna på det<br />
universitet där hon är nu. Själv deltar jag i<br />
utbildningar runt<strong>om</strong> i landet bland annat utifrån<br />
rapporten. Jag utbildar politiker och ledande<br />
tjänstemän.<br />
RSMH sökte pengar från den nationella<br />
psykiatrisamordnaren för att utbilda personal<br />
i dessa frågor. Pengarna var dock kopplade<br />
till mina insatser och efter ett tag tog jag dem<br />
till Stockholms stad, där jag arbetade i två år<br />
och utbildade personalen. Vi anordnade 12–13<br />
heldagsutbildningar för hundratals personal.<br />
Nu arbetar länsstyrelsen i Stockholm med den<br />
typen av insatser. Utbildningen kanske bidrog<br />
till att kvinnojouren i Stockholm har sagt att de<br />
ska börja ta emot psykiskt funktionsnedsatta<br />
kvinnor. Kvinnojourerna bygger på tanken att<br />
kvinnorna bor i ett slags kollektiv, men det finns<br />
grupper s<strong>om</strong> inte alltid klarar av det …<br />
Med landstinget är det inte lika enkelt. När det<br />
gäller psykiatrin, så tror jag att problemet är<br />
att det arbetar alldeles för många läkare där.<br />
Många är så biologiskt-medicinskt inriktade<br />
och de tar väldigt lite hänsyn till kvinnornas<br />
historia, istället fokuserar de på sympt<strong>om</strong> och<br />
diagnos. Borderline är en sådan diagnos, där<br />
den stora majoriteten kvinnor s<strong>om</strong> får denna<br />
diagnos har varit utsatta för övergrepp. I USA<br />
har man börjat diskutera att dessa kvinnor<br />
snarare har en posttraumatisk stressreaktion<br />
(PTSD), s<strong>om</strong> du får <strong>om</strong> du utsätts för övergrepp.<br />
Det är svårt för kvinnor att få denna diagnos.<br />
Men det är en stor skillnad, för att med PTSD<br />
vet läkaren och jag att det är något s<strong>om</strong> går att<br />
behandla – med rätt hjälp så k<strong>om</strong>mer jag ut ur<br />
det. Medan med borderline handlar det mer <strong>om</strong><br />
att lära sig att leva med det, och läkarna säger<br />
att jag k<strong>om</strong>mer att förbli ”sjuk” resten av mitt<br />
liv. Här har vi en lång väg att gå.<br />
Det viktigaste är att det finns en enkel<br />
handlings- och beslutskedja när man k<strong>om</strong>mer<br />
i kontakt med en kvinna s<strong>om</strong> utsatts för våld,<br />
menar Wiveka Holst:<br />
Jag var i Boden tidigare i veckan och problemet<br />
för personalen var att de inte visste vad de skulle<br />
göra när de såg en kvinna s<strong>om</strong> for illa. De vet<br />
inte vad de ska erbjuda. Det vi lär ut är just det,<br />
vad ska man göra i en sådan situation.<br />
Idag finns det en nationell handlingsplan.<br />
Man ska koppla in kvinnojourerna, de kan<br />
dessa frågor och vet hur man ska göra. De<br />
kan gå in handfast och lära ut vad man kan<br />
fråga och vilka svar man kan få. Ett stort<br />
problem är uppdelningen mellan olika aktörer.<br />
Kvinnofridsfrågor skär gen<strong>om</strong> alla indelningar<br />
s<strong>om</strong> vi har mellan k<strong>om</strong>mun och landsting och<br />
andra aktörer. Det kan handla <strong>om</strong> en kvinna<br />
s<strong>om</strong> snabbt behöver få skydd, snabbt k<strong>om</strong>ma<br />
hemifrån och det finns barn … Fortfarande<br />
måste man på många orter springa mellan<br />
många olika instanser, försörjningsstöd, skola,<br />
sjukvård, polis … Istället handlar det <strong>om</strong> att<br />
skapa en struktur där det finns folk s<strong>om</strong> är<br />
ansvariga och har tillgång till hela facknätet.<br />
Arvsfondsprojektet ligger bak<strong>om</strong> detta<br />
arbete, tillsammans med ett annat<br />
projekt s<strong>om</strong> också drivits med medel från<br />
<strong>Arvsfonden</strong> av Handikappsorganisationernas<br />
undersökningsinstitut (Handu) 3 , s<strong>om</strong> rör<br />
våld mot kvinnor med olika former av<br />
funktionshinder. Dessa två studier är unika i<br />
världen.<br />
3 Rapporten heter Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning<br />
och kan laddas ner från www.handu.se/kvinnor-v%C3%A5ld-handufunktionshinder.pdf.<br />
<strong>Ingenting</strong> <strong>om</strong> <strong>oss</strong> <strong>utan</strong> <strong>oss</strong> 51