Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden

exempel ansåg en arbetsgrupp inom Socialstyrelsen
(odaterad) att upp till en tredjedel av befolkningen
skulle vara i behov av psykiatriskt stöd i Sverige.
Det var omöjligt att ta in alla som ansågs vara i
behov av vård utan att hota produktionen och hota
ländernas ekonomi.
• Terapeutiska: Dels hade mentalsjukhusen inte visat
sig kunna leva upp till de terapeutiska löften som
deras förespråkare formulerat, dels uppstod en ny
period av behandlingsoptimism i och med att nya
mediciner började användas och att olika former
av miljö- och individualterapeutiska metoder fick
insteg i psykiatrin.
De historiska rötterna till en kritik av de psykiatriska
institutionerna kan spåras till psykiatrins begynnelse.
Istället för att se förändringarna hos människor med
psykiska problem som följden av inre patologiska
processer, pekade vissa psykiatrer och andra på
dessa förändringar som orsakade av miljön och det
bemötande som patienterna fick på de psykiatriska
institutionerna. Redan under första hälften av
1800-talet skrev en psykiater:
Utifrån min erfarenhet kan jag inte hindra
mig från att känna att en av mentalsjukhusens
effekter är att de gör de intagna till permanent
sinnessjuka. (Scull 1981)
Och en annan skriver 1839:
Hur kan man förvänta sig att en behandling som
skulle skada en frisk själ skulle kunna återställa
en störd själ? (Scull 1981)
Samma kritik bildar en grund för den moderna
avinstitutionaliseringsprocessen. De patienter som
vi möter inne på psykiatriska institutioner har inte
blivit som vi känner dem på grund av någon sjukdom,
utan till följd av det liv de tvingas leva på dessa
institutioner. Det är behandlingen, våra ansträngningar
att hjälpa och bota dem, som skadat dem. Det som
traditionellt betraktas som sjukdomstecken kan istället
beskrivas som institutionsskador. Till exempel så
beskriver den engelska psykiatern Russel Barton
(1959) de skador som drabbar patienterna som vistas
på totala institutioner som en ny sjukdom, som han
kallar för institutionell neuros, en sjukdom som
institutionsvistelsen skapar. Han skriver att sjukdomen
… kännetecknas av apati, bristen på initiativ,
förlusten av intresse för omvärlden främst
om den inte direkt berör den sjuke, en passiv
underkastelse, en oförmåga att bygga upp
framtidsplaner, en brist på individualitet
samt en ibland speciell kroppsställning och
rörelsemönster.
Likheten mellan denna beskrivning och exempelvis
Kraepelins tidigare återgivna beskrivning av
symptomen för diagnosen schizofreni är slående.
Den avgörande skillnaden är att Kraepelin anser att
sammanhanget kring patienterna och kring hans
observationer av dem inte spelar någon roll för deras
identitet och beteenden, medan Barton beskriver just
detta sammanhang som orsaken till de symptom som
båda beskriver i liknande termer.
Goffmans arbete har haft stor betydelse för
analysen av sociala institutioner. Han beskriver
uppkomsten av patientidentiteten och symptomen på
allvarliga psykiska problem inom ramen för det sociala
samspelet som utvecklas på totala institutioner:
Den nyblivna patienten finner sig helt fråntagen
många av sina invanda trygghetsförsäkringar,
möjlighet till tillfredsställelse och försvar
osv., och utsätts för alla tänkbara kränkande
erfarenheter.
Han börjar lära sig i vilken begränsad
utsträckning en viss uppfattning av den egna
personligheten kan upprättas när den vanliga
omgivningens stöd uteblir.
En återkommande tanke bakom avinstitutionaliseringen
är att om människor slipper de skadliga
miljöerna, så kommer de att kunna återhämta sig.
Avinstitutionaliseringen kom från början att
kopplas till två rörelser: den ena med förankring i
behandlingsvärlden och den andra i den politiska
sfären. Behandlingsperspektivets utgångspunkt var
att det skulle vara möjligt att erbjuda mer effektiva
behandlingsinsatser med så lite slutenvård som
möjligt. Fokus lades på utvecklingen av ett utbud
i öppna vårdformer, ofta förankrade i närmiljön.
Det politiska perspektivet betonade medborgerliga
fri- och rättigheter för alla. I många fall tycktes båda
perspektiv komplettera varandra och tydliggjordes
genom böcker med titlar som ”From the mental patient
to the person” (Barham & Hayward 1991).
Flera har även visat att båda perspektiven gick att
förena, så att tillgången till medborgerliga rättigheter
och den makt detta ger den enskilde medborgaren inför
staten och dess institutioner hade terapeutiska effekter,
Ingenting om oss utan oss 21