Psykisk ohälsa - Ingenting om oss utan oss - Arvsfonden

psykiatriska verksamheter. I en lärobok publicerad på
2000-talet kan man läsa följande:
De allmänna symptomen på psykos är:
Störd verklighetsuppfattning, som innebär att
personen ser och uppfattar verkligheten på ett
helt annat sätt.
Störd jaguppfattning, som innebär att personen
inte alltid vet var gränserna för kroppen och
tankarna går.
Ingen eller liten sjukdomsinsikt, som innebär
att personen inte inser att han är sjuk. Det kan
vara tvärtom. Personen tycker att omgivningen
är sjuk.
Störd objektrelation, som innebär en störd
förmåga att lita på eller knyta an till andra
människor. (Andersson Högglund & Hedman
Ahlström 2000, s. 112)
Detta synsätt återkommer även i statliga skrifter. I en
nyligen publicerad skrift från Socialstyrelsen (2010)
kan man läsa följande beskrivning av människor med
en schizofrenidiagnos:
… personerna tenderar att försjunka i sig själva,
leva i sin egen värld och te sig inaktiva med
nedsatt drivkraft och förändrat känsloliv. Andra
förekommande symtom är oförmåga att fatta
beslut och tankestörningar. […] hallucinationer
och vanföreställningar. (s. 107)
Det är självklart svårt att föreställa sig hållbara
argument för att ge människor som drabbats av
sjukdomar med så förödande följdverkningar ett ansvar
för sitt liv och för valet av behandlingsinsatser. Istället
bör samhällets insatser fokuseras på att erbjuda dem en
så god vård och omhändertagande som möjligt utifrån
de senaste forskningsrönen. Forskningsresurserna bör
koncentreras på att finna ständigt bättre sätt att mildra
effekterna av deras sjukdom och på sikt bota dem.
Mot en sådan bakgrund blir frågor om
medbestämmande, empowerment och brukarmakt
knappast aktuella. Definitionsmässigt kan inte så
pass störda människor veta vad som är bäst för dem,
och skulle de trots allt kunna ha tankar om det, så
har de svårt att kommunicera dem och genomföra
de beslut som de har varit med och bestämt. Det
viktiga i relationen till dessa personer är att höja deras
”compliance”, det vill säga deras följsamhet till de
behandlingsåtgärder som de professionella experterna
bestämt åt dem.
Inflytande kan utövas över perifera frågor och i
huvudsak när brukarens önskemål stämmer överens
med personalens bedömning. Personalen är och
förblir ett ställföreträdande förnuft, som sätter
gränserna för brukarnas medbestämmande och skapar
”objektiva” kriterier för att bedöma brukarnas förmåga
att bestämma, utifrån vad de anser att brukaren
ska bestämma. I sina slutsatser från en studie om
brukarnas åsikter i kliniskt arbete skriver Velpry
(2008):
… the perception of the patient as a rational
and narrative actor is in conflict with another
version of the patient, less present in the
discourse but observable in practice: one that
I have called the ‘psychotic actor’. From there
it appears that to be granted a legitimated
and rational ‘point of view’, a patient has to
walk a fine line between showing autonomy
and conforming to the staff’s idea on the limits
of the patient’s capacities. If the patient is
‘too independent’, they risk being discredited
as ‘irresponsible’. If they don’t show enough
independence, they will appear too passive and
therefore ‘too sick to get well’. (s. 254)
Och Velpry tillägger:
The more patients’ actions correspond with
providers views, the less their behaviour and
words risk being interpreted as symptoms of
mental illness. (s. 254)
Avinstitutionalisering?
Trots att detta synsätt på människor med psykiska
störningar fortfarande dominerade den psykiatriska
kunskapen inleddes en minskning av antalet platser
inom den slutna psykiatriska vården under 1900-talets
andra hälft. Denna minskning kan noteras i hela den
industrialiserade världen.
Orsakerna till denna förändring är många. Olika
aktörer lyfter fram olika orsaker:
• Politiska: I samband med andra världskriget
uppstod en medvetenhet om riskerna med totalitära
samhällen och därmed även totala institutioner.
Efter andra världskriget vände sig kritiken mot både
totalitära stater och de spår av denna typ av system
i de demokratiska ländernas institutioner.
• Ekonomiska: Eftersom experterna bedömde att fler
och fler personer var i behov av stöd och behandling
på grund av psykiatriska orsaker, upphörde
mentalsjukhusen att vara en verklig lösning. Till
Ingenting om oss utan oss 20