Mellan sanning och lögn

Flere Aar av min Barndom tilbragte jeg hos min Onkel paa Præstegaarden i Nordland. Det var en
haard Tid for mig, meget Arbejde, megen Bank og sjælden eller aldrig en Time til Lek og
Fornøielser. Saa strengt som min Onkel holdt mig blev det litt efter litt min eneste Glæde at stikke
mig bort og være alene; fik jeg en sjælden Gang en Fritime begav jeg mig da ind i Skogmarken, eller
jeg gik op paa Kirkegaarden og vandret om mellem Kors og Gravplater, drømte, tænkte og pratet
høit med mig selv. 355
I det ovanstående säger Hamsun att han hade det hårt och slitsamt hos sin morbror och att
den enda glädje han hade, var att ”stikke bort og være alene” antingen ”ind i Skogmarken”
eller ”op paa Kirkegaarden”. Denna ”flykt” från den sociala verkligheten kan ses analogt
med hans ensamma ”tindeklætringer” uppöver backen i På gjengrodde stier. De tematiska
och motiviska sambanden till ”Et spøkelse” understryks genom följande citat från På
gjengrodde stier som hänvisar till de höga klättringarna. Trots att backen är brant, att han
er ”uforskammet svimmel” och att han blir fysiskt utmattad av klättringarna är han fast
besluten om att fortsätta att gå sina vandringar varje dag. 356 Det vill han göra, säger han,
därför att -
Det var mig som hadde opfundet dem, og det var træer og stener jeg kjendte igjen, og jeg syntes det
var en venlig susning omkring mig, enda jeg var døv og ikke hørte den mere. 357
Beskrivelsen knyter an till barndomsupplevelsen i Nordland. Träden och stenarna och den
”venlige susning”, som han tycker sig kunna känna igen, kan ses analogt med den
upplevelse som han berättar om i ”Et spøkelse”. Uppe på kyrkogården, berättar Hamsun,
satt han ofta och lyssnade till vinden som -
suste i dette forfærdelig haarde Græs som rak mig like op paa Livet. Saa midt i dette Sus kunde
Veirfløien paa Kirkens Taarn svinge rundt og denne rustne Jærnlyd lød jamrende utover hele
Præstegaarden. 358
Det ”sus” som han tycker sig känna igen på sina vandringar på sjukhusområdet, fastän han
är döv och inte hör något är det samma ”sus” som han hörde på kyrkogården i sin
354
Tore Hamsun: Knut Hamsun , Gyldendal Norsk Forlag, Oslo, 1959 s.30
355
Knut Hamsun: Kratskog i Samlede verker bind 3, Kristiania, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag,
1921 s.44
356 Op.cit s.10
357 ibid.s.11
82