B2007:04 à tgärder mot lukt - Avfall Sverige

Inledande lukter från avfallet kommer av att anaeroba förhållanden snabbt inställer sig då avfallet ofta
redan lagrats en tid innan det tas emot på anläggningen. Nedbrytningsprocesserna sker i flera steg
(hydrolys, syrafas och metanfas) och genererar bl.a. aminosyror, fettsyror, alkoholer och svavelföreningar.
I syrafasen sjunker pH och avfallet luktar ”surt” och obehagligt av bl.a. flyktiga fettsyror. Anaerob
nedbrytning av proteiner ger luktande svavel- och kväveföreningar (aminer, merkaptaner, sulfider).
Mellanlagring av matavfallet bör därför undvikas för att minimera luktriskerna från den anaeroba
nedbrytningen i det första stadiet.
När avfallet förbehandlas genom t ex homogenisering, bortsortering av plast och metall och siktning
finns också en risk för luktspridning eftersom avfallet rörs om och förflyttas.
Alla ytor som avfallet kommer i kontakt med har benägenhet att lukta. Vid förflyttning och sortering
blir ofta en del avfallsrester kvar på marken/golvet samt i och runt maskiner.
Intensivfasen av kompostering och rötning avger inledningsvis kraftig lukt, som avtar efter hand som
nedbrytningsprocesserna fortgår och halterna av flyktiga föreningar minskar.
Efterkompostering som sker både vid komposterings- och rötningsanläggningar kan också ge upphov
till mycket lukt. Särskilt om det behandlade avfallet läggs upp i stora högar och tillåts ligga länge utan
åtgärder.
Luktkällorna vi biologisk behandling kan delas upp i rörliga källor, ytkällor och punktkällor. Teoretisk
kan man konstatera att ytkällor ofta är svårast att åtgärda, p.g.a. problemet med att samla in de
luktande gaserna, medan punktkällor ger ett koncentrerat utsläpp som också är möjligt att samla upp
och leda till behandling. ”Rörliga källor”, d v s transporter av avfall i olika skeden av behandlingen, kan
orsaka lukt om avfallet är ofullständigt nedbrutet och transporterna sker öppet, t.ex. med hjullastare.
11