4. Behandling av fetma hos vuxna - SBU

4.9 Bibehållande av viktnedgång
Så gott som alla personer med fetma som fullföljt ett behandlingsprogram
under ett halvår uppnår kliniskt signifikant viktminskning. För majoriteten
stiger därefter kroppsvikten till den ursprungliga eller högre och endast
en liten andel behåller viktnedgången över många år. Det är mot dessa
erfarenheter befogat att granska de studier som belyser förekomst av
prognostiskt gynnsamma faktorer för bibehållande av viktnedgång.
Samband mellan viktnedgång å ena sidan och socialt stöd, psykologiska
karakteristika, demografiska fakta samt kroppsvikt före behandling å den
andra har redovisats i ett stort antal studier. Dessa är genomgående svaga,
främst därför att studiepopulationerna har varit små och/eller antalet
studievariabler som regel litet. Frågeställningen har därför i stället sökt
besvaras med hjälp av identifierade metaanalyser eller andra typer av
studier med stora patientmaterial.
En omfattande metaanalys är baserad på studier från USA under åren
1970–1999 och med patienter som deltagit i strukturerade behandlingsprogram
[1]. I omkring hälften av 29 inkluderade studier var behandlingen
VLCD (mediantid 22 veckor) och i ungefär lika många var behandlingen
balanserad energireducerad kost (mediantid 12 veckor). Studiegrupperna
varierade mellan 10–621 deltagare. Närmare 70 procent bibehöll sin viktnedgång
efter ett år. I elva studier, med totalt mer än 1 000 deltagare, var
uppföljningstiden fyra till fem år. Den genomsnittliga viktnedgången för
dessa var 3 kg, vilket utgjorde 23 procent av den initiala viktnedgången.
De bästa resultaten uppnåddes om den initiala viktminskningen var minst
20 kg, vilket ofta var fallet efter VLCD. När viktnedgången understeg
10 kg var långtidseffekten väsentligt sämre. I sex studier, varav fem med
VLCD, kunde effekten av fysisk aktivitet utvärderas. De visade att efter
en mediantid på 2,7 år var viktnedgången väsentligt större hos patienter
som uppgav regelbunden fysisk aktivitet (15 kg), än hos dem som inte
uppgav detta (7,5 kg). I avsaknad av kontrollgrupp kunde jämförelse
endast göras med utgångsvikten. Författarna refererar av den anledningen
till ett par studier som visar att den spontana viktökningen för kvinnor
som inte behandlats för övervikt är omkring 6 kg under en femårsperiod.
Vid bedömning av fynden bör hänsyn tas till att de enbart gällde patienter
KAPITEL 4 • BEHANDLING AV FETMA HOS VUXNA
327