En analys av landstinget i Västernorrland med fokus på sjukvård

istande delaktighet och engagemang i förändringsprocessen, vilket det förefaller initialt
gjort på länssjukhuset (LVN, 2010c).
I möjligaste mån bör ansvar och befogenheter följas åt, vilket innebär att man i möjligaste
mån ska hantera förändringsprocesser med de som långsiktigt har att ta ansvaret, d.v.s.
linjeorganisationen. Det innebär inte att det är olämpligt i alla lägen att ta in konsulter och i
praktiken ge dem långtgående befogenheter i linjeorganisationen, utan endast att dessa
risker måste tas med i beaktande och att dessa risker i möjligaste mån sedan måste
motverkas.
Sammantaget ges en bild där inte behovet av budget bör vara i balans ifrågasätts, utan
istället hur de hanterats och vilka effekter de fått på personnivå när nedskärningar
genomförts för att balansera budgeten.
I efterhand framstår hantering av flera frågor också varit mindre lyckad, men det bör också
beaktas att det inte är ovanligt att det uppstår en diskussion kring hanteringsfrågor när
styrintensiteten ökar, inte minst när det gäller besparingar som med nödvändighet i viss
utsträckning kommer innebära försämringar för enskilda individer och verksamheten.
Att förstärka styrintensiteten inom ekonomiområdet framstår som väl motiverat givet de
uppbyggda underskotten och den bristande följsamheten till budget (LVN, 2010) och det är
att förvänta att detta skapar konflikter, även om det framstår som hanteringsfrågor spätt
på den förväntade konfliktnivå ytterligare. Ekonomiområdet är också ett område som
politiker traditionellt når framgång.
I intervjuerna har också framkommit att budgetrestriktionen för verksamheterna är mjuk.
En anledning till detta är att kravet på balans i budgeten uppnås genom budgettekniska
åtgärder. Det innebär att vissa verksamheter kan vara mer eller mindre medvetet
underfinansierade, redan när budgeten beslutas.
Det beskrivs också som det finns/funnits en attityd hos verksamhetschefer att
verksamheten går först, d.v.s. verksamheten styr och budgeten följer efter och inte
tvärtom. Här finns också ett uppenbart problem i form av det som inom nationalekonomin
kallas moralisk risk (Arrow, 1963). En moralisk risk uppstår när individ eller institution inte
drabbas fullt ut av de negativa effekterna av sitt eget handlande. Låt oss anta ett sjukhus är
på väg att dra över budgeten och för klara budgeten måste de säga upp extrainkallad
personal, vilket skulle öka arbetsbelastningen på de kvarvarande. Om sjukhusdirektören
visste med säkerhet att det framtida underskottet måste betalas på följande års budget och
det skulle innebära att också fast personal måste sägas upp, så kan man anta att hon/han
skulle vidta nödvändiga åtgärder. Men om det finns osäkerhet angående huruvida hon/han
verkligen kommer vara tvungen att dra ner ännu mer påföljande år, kan hon/han chansa
och behålla all personal och istället hoppas att budgeten ökar, d.v.s. ytterst att politikerna
tvingas höja skatten för att täcka underskotten. I en mening bryter alltså sjukhusdirektören
ett ingånget avtal som innebar att hon/han skulle hålla sig till budgeten, men de negativa
effekterna av detta avtalsbrott får bäras av skattebetalarna istället för den avtalsbrytande
parten.
Wisco Analys Triewaldsgränd 2, Gamla Stan, Stockholm 111 29 www.wisco.se|
Litteraturförteckning
43