2012:13 - SAU

Västerås 952:2Vid utredningen påträffades här flera kulturlagerrester,stolphål, härdar och en mörkfärgning.I samband med förundersökningen grävdes här 11schakt, med en yta av 452 m 2 . Dessa resulterade i ytterligarekulturlagerrester, ett våtmarkslager med skärvstenoch två stolphål. Fornlämningen befanns fortsätta motväster. I övrigt kunde förundersökningen bekräfta utredningensavgränsning. De två stolphålen i södra delen avfornlämningen 14 C-daterades till yngre bronsålder/förromerskjärnålder.Västerås 952:3Den västra delen av Västerås 952, benämnd Västerås 952:3undersöktes i samband med 1992 års undersökningar avden intilliggande Västerås 865:1. Vid förundersökningendrogs tre 3 schakt med en sammanlagd yta av 107 m 2 straxväster om den avgränsning som fornlämningen hade sedanutredningen. I schakten påträffades en härd, ett röjningsrösesamt ett våtmarkslager med förekomst av skärvsten.Vid 2008 års förundersökning avgränsades även boplatsområdenaVästerås 743:7, Västerås 743:8 och Västerås865:2. Den bekräftade den tidigare avgränsningen av densistnämnda fornlämningen. Också lämningarna på Västerås743 kunde avgränsas. Två anläggningar från dennaboplats 14 C-daterades till yngre förromersk respektive äldreromersk järnålder.ForskningslägeJonas WikborgBebyggelsearkeologi i MellansverigeDen bebyggelsehistoriska forskningen i Sverige baseradeslänge på förekomsten av gravfält. Få boplatser var undersöktaföre mitten av 1980-talet och de man kände till varbelägna på impedimentsmark och antogs vara representativaför hela materialet. Det antogs även att gravfältenhade anlagts i anslutning till den samtida bebyggelsen ochatt man kunde datera dem utifrån det yttre gravskicket.Baserat på dessa antaganden erhölls en bild av en tydligskillnad i lokaliseringen av den äldre och den yngre järnåldernsbebyggelselägen. Under yngre järnålder och medeltidskulle bebyggelsen ha legat inom de bytomter somfinns markerade på de äldsta kartorna från 1600-talet, elleråtminstone på samma impediment som dessa. Denäldre järnålderns gravar låg ofta långt från bytomternaoch antogs således visa att den dåtida bebyggelsen låg periferti förhållande till dessa (Ambrosiani 1964, Hyenstrand1974).E4-undersökningarna norr om Uppsala i början av2000-talet har visat att den yngre järnålderns bebyggelsehaft en mindre entydig lokalisering i förhållande till bytomtenän vad man tidigare trott (Göthberg 2007). Detfinns också flera exempel på att periodens bebyggelse legati nutida åkermark och inte på impedimentsmark.I några fall låg den i närheten av bytomten, men det fannsockså exempel på att periodens bebyggelse ibland har legatåtskilliga hundra meter från den. Detta förhållande harnu också konstaterats vid Skälby, där 2009 års undersökningarhar lokaliserat bebyggelse från yngre järnålder omkring450 meter från bytomten.Liksom i Skälby har platskontinuiteten upphört påmånga av E4-lokalerna under övergången mellan äldreoch yngre järnålder. Samtidigt har E4-undersökningar visatatt den äldre järnålderns bebyggelse ibland kan ligga ianslutning till såväl bytomt som bebyggelse från yngrejärnålder. Det finns således flera exempel på en bosättningskontinuitetinom de historiskt belagda byarnas mark(Göthberg 2007).Vid 2009 års undersökning i Skälby identifierades ettvikingatida hus. Dessutom har några härdar och brunnarfrån denna undersökning daterats till yngre järnålder. Boplatsspårfrån den yngre järnåldern är annars relativtovanliga i Västmanland. Som exempel kan nämnas att dearkeologiska undersökningarna inför ombyggnaden avväg 250 mellan Köping och Kolsva berörde åtta boplatser.På alla fanns bebyggelsespår från äldre järnålder, ofta medrötter tillbaka i bronsålder. På två av platserna fanns dateringarin i folkvandringstid, men inte på någon av platsernafanns bebyggelsespår från vendel- eller vikingatid(Ählström 2005). Projektet berörde dock ett relativt smaltområde utmed den befintliga väg 250. Om undersökningsområdetvarit av samma omfattning som det vidSkälby hade man kanske hittat de yngre boplatsspårenäven där.HusI mitten av 1980-talet konstaterades för första gången husfrån äldre järnåldern i lermark i Mellansverige. Det var vidMålsta i Bälinge socken, Uppland (Aspeborg 1996). Straxdärefter inleddes undersökningarna inför E18 mellan Bålstaoch Enköping där ytterligare exempel på hus i lermarkkunde konstateras. När utredningen av Skälby inleddes1989 hade man således helt nyligen fått upp ögonen förnya möjligheter att hitta forntida bebyggelsespår i regionen.Genom flera andra större infrastrukturella satsningarnai Mälardalen de senaste decennierna där maskinell avbaningav större ytor har genomförts (exempelvis Mälarbananmellan Stockholm och Örebro, Riksväg 55, Väg 250mellan Köping och Kolsva, Väg E4 mellan Danmarks byoch Mehedeby, Norrortsleden norr om Stockholm m fl)har ett stort antal boplatslämningar från perioden lokaliseratsoch undersökts, framför allt i den nuvarande åkermarken.Genom dessa undersökningar har vi nu ett källmaterialsom börjar bli jämförbart med det danska. En avde absolut viktigaste boplatsundersökningarna var densau rapport 2012:13 21