Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

TEXTER OCH INTERVJUER
SFP och centern. Inrikesminister var centerns Eino Uusitalo. Genast eft er mötet i
S:t Michel fi ck vi audiens hos Uusitalo. Norra Karelens förbund understödde kraftigt
tanken om att Rääkkylä skulle utses till skärgårdskommun. Avgörande för skötandet
av ärendet vid inrikesministeriet var den hjälp som dåvarande riksdagsledamot
Markku Kauppinen gav. I dag är han verkställande direktör för kommunernas
pensionsförsäkring.
Vår taktik lyckades. Rääkkylä blev egentlig skärgårdskommun bland de första.
Uppenbarligen inverkade kommunens ytterst svaga ekonomiska ställning, skärgårdsbefolkningens
höga andel och den orättvisa behandlingen av kommunen i den regionalpolitiska
zonindelningen på slutresultatet. Enligt den hamnade Rääkkylä i den
andra baszonen och utsågs inte ens till tilläggsstödområde.
Kommunens ekonomi förbättrades väsentligt
Beslutet om att utse Rääkkylä till egentlig skärgårdskommun satte fart på det redan
under 1970-talet inledda utvecklingsarbetet för att förbättra kommunens serviceportfölj
och näringar. Kommunens inkomstnivå höjdes betydligt då ställningen som
skärgårdskommun beaktades vid beviljandet av statsandelar. Det viktigaste var ändringen
av lagen om kommunernas allmänna fi nansieringsunderstöd så att man i skärgårdskommunerna
använde den högsta möjliga utjämningsgränsen vid betalningen
av utjämning för skatteintäkter. De ökande statsandelarna inverkade på skatteöret
med en till två penni.
Förbättringen i kommunens inkomstnivå gjorde det möjligt att bygga bl.a. ett bibliotek,
en hälsocentral, ett ålderdomshem, ett kommunkansli, ett daghem och en
idrottsplan på 1980-talet och i början av 1990-talet. Lokaler bygges också åt polisen,
posten, FPA och arbetskraft sbyrån, och därtill byggdes aff ärs- och industrilokaler för
uthyrning. Kommunaltekniken i kyrkbyn och vattenförsörjningen i glesbygden förbättrades,
och bostadsproduktionen understöddes.
Skärgårdskommunbeslutet granskades enligt valperiod. Kivisalmi bro blev färdig
i mitten av 1980-talet. Andelen skärgårdsbefolkning utan fast vägförbindelse minskade
i kommunen. Antagligen var det orsaken till att Rääkkyläs ställning som skärgårdskommun
avbröts under Rabbe Lauréns och Ole Norrbacks ordförandeskap. Men
kampen för vår ställning fortsatte – och vi förblev en skärgårdskommun.
Orsaken till detta var säkert att kommunens ekonomiska ställning och utvecklingsfas
ännu på 1980-talet och långt in på 1990-talet var sådan att vi skulle ha hamnat
i en ekonomisk återvändsgränd utan skärgårdstillägget som kompletterade skatteintäkterna.
Därför bevarades skärgårdsställningen ända tills Ihalansalmi bro byggdes
och hela skärgårdsbefolkningen fi ck fast vägförbindelse.
Mitt medlemskap i skärgårdsdelegationen, inklusive medlemskapet i sektionen
för inre Finland, varade i 15 år. Jag fi ck stift a bekantskap med både havs- och insjöskärgården
samt skärgårdskommuner, deras förvaltning och verksamhet samt delta
i fl era evenemang som ordnades i dessa kommuner.
Rääkkylä deltog aktivt i fl era av delegationens projekt och strävade eft er att dra
nytta av dem så väl som möjligt. Kommunens förtroendemannaledning deltog i skärgårdsseminarier
och andra sammanträden som ordnades av delegationen.
Som delegationsmedlem fi ck jag under årens lopp hålla tal på seminarier och fester.
Jag minns särskilt mina inledande anföranden om skärgårdslagen och dess verkställighet
på Vattenvägbranschens förhandlingsdagar i Joensuu 1982, på Inre Finlands
skärgårdsdagar i Puumala 1986 och på landsbygdsnäringarnas utvecklingsdagar i
S:t Michel. År 1997 var jag festtalare på huvudfesten Ellinpäivät i anslutning till det
årliga sommarevenemanget i skärgårdsdelkommunen Juga. Temat var ”Ihaile Pielisen
pintoo” (Beundra Pielinens yta).
99