Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

66
■ Jan-Erik Enestam
framför sitt hus i Västanfjärd
i september 1985.
(Hufvudstadsbladet/
Per Lindberg)
TEXTER OCH INTERVJUER
– Då uppstod i princip tre kategorier av skärgårdsområden. En kategori var kommuner
där mer än hälft en av invånarna saknade fast vägförbindelse med fastlandet.
Det handlade då om Karlö utanför Uleåborg samt Korpo, Nagu, Houtskär och Iniö i
Åbolands skärgård. En annan kategori omfattade kommuner där minst 10 procent
av befolkningen bodde så, och den tredje kategorin bestod av kommuner med skärgårdsdelar.
Därtill kommer ännu öar utan fast vägförbindelse med fast bosättning i
tiotals andra kommuner, som drar viss nytta av skärgårdslagen. Under min tid var
det också viktigt att den breda programbaserade skärgårdspolitiken blev del av regionpolitiken.
– Skärgårdslagen är en ramlag, vilket innebär att all speciallagstift ning har större
tyngd. Men trots att lagen kritiserats för att vara tandlös när antalet statliga arbetsplatser
i skärgården skärs ned, har lagen haft avgörande betydelse när det gäller
storleken på statsandelarna till kommunerna. Utan den s.k. skärgårdskoeffi cienten
skulle skärgårdskommunernas statsandelar vara väsentligt mindre och utan skärgårdslagens
inverkan på den regionalpolitiska lagstift ningen hade investerings- och
utvecklingsstödet för företagen varit sämre.
– Det har varit mycket viktigt för Skärgårdsdelegationen att ha en rikspolitiker
som ordförande. Det underlättar bevakningen av många frågor i olika instanser.
Elektrifieringen viktig
– En annan viktig fråga under min aktiva tid som riksdagsman för Åboland var elektrifi
eringen av skärgården. Läget i skärgården var sådant att bl.a. Utö saknade elkabel
och där fi ck man ty sig till dyrbar generatorström.