Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

JUHANI A. NISKA
TEXTER OCH INTERVJUER
Som kustartillerist i skärgårdsdelegationen
I viss mån överraskande var jag tvungen att ta emot tjänsten som inspektör för kustartilleriet
i december 1987, vilket senare ledde till medlemskap i skärgårdsdelegationen.
Jag var med under en treårsmandatperiod och en del av följande mandatperiod
tills jag gick i pension. Min suppleant var först överstelöjtnant Jorma Vuohelainen
och eft er honom överstelöjtnant Juhani Haapala, en utmärkt man och senare kommendör
för Åbo Kustartilleriregemente.
När jag blev medlem skärgårdsdelegationen hade jag ingen tydlig bild av detta
organs verksamhet eller uppgift er. Därför koncentrerade jag mig i början på att
lyssna på andra medlemmars ställningstaganden medan ordförande Ole Norrback
ledde mötena på sitt lugna och politikermässigt slipade sätt.
Ole Norrback var en jovialisk man, som verkligen identifi erade sig med skärgårdens
problem och bekymmer. I synnerhet skärgårdsbefolkningens rörelsemöjligheter
och utkomstproblem låg honom varmt om hjärtat – och dessa frågor upplevde jag
också själv vara viktiga. Det var intressant att följa med hur en erfaren politiker ledde
skärgårdsdelegationens verksamhet. Däri fi ck han stort stöd av den nye, engagerade
generalsekreteraren Jorma Leppänen, som idogt strävade eft er att bereda mötena så
att vi kunde komma med sakliga förslag och beslut.
Att följa med diskussionerna under mötena var en god utbildning för en offi cer i
regementskommendörsställning. Van vid militärens snabba beslutsfattande förstod
jag mig inte alltid på förfarandet som ibland kunde verka ältande. I bakgrunden till
den måttfulla och behärskade diskussionen tyckte jag mig ibland också notera partipolitiska
bottenströmmar, i vars reglering ordföranden och generalsekreteraren
spelade en stor roll. – Å andra sidan måste man medge att delegationsmedlemmarna
ändå förde diskussioner på ett ganska sansat sätt.
En stor förändring på fl era olika sätt inträff ade då Elisabeth Rehn utnämndes till
ny försvarsminister och ordförande för skärgårdsdelegationen. Hennes charm piggade
redan i sig upp mötena och inspirerade mötesdeltagarna. Hon strävade också
målmedvetet eft er att hålla trådarna i sina händer. Som en passionerad seglare låg
skärgården och dess befolkning henne varmt om hjärtat. Under hennes tid strävade
man målmedvetet eft er att göra exkursioner till skärgårdar i både havs- och insjöområdena.
Även om engagemanget i den mottagande kommunen inte alltid var så
stort, så uppmjukade ordförandens engagemang och ljusa person varje situation.
Deltagandet i roddtävlingen Sulkavan suursoudut var en snilleblixt från hennes sida
som förstärkte samarbetsandan. Därigenom fi ck skärgårdsdelegationen en hel del
positiv publicitet och kunde presentera sin uppgift och verksamhet för människor
i insjöskärgården.
Min egen verksamhet var tudelad – så klart deltog jag ivrigt i diskussionerna – men
det som låg mig särskilt varmt om hjärtat var värnandet om försvarsmaktens roll i
skärgårdsmiljöförhållanden. Kustförsvarets behov hamnade oft a i bakgrunden, och
därför var presentationen och utredningen av dem centrala frågor i detta arbete.
I fl era sammanhang hade jag upplevt hur försvarsmaktens närvaro i skärgården
gav invånarna en viss känsla av säkerhet. Detta var i synnerhet fallet för dem som
91