Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

LAURI METSÄMÄKI
Två årtionden på en utsiktsplats
TEXTER OCH INTERVJUER
Under mina tjugo år som medlem av skärgårdsdelegationen, varav sexton år som vice
ordförande, fi ck jag tillfälle att följa med och sträva eft er att påverka levnadsförhållandena
i skärgården och skärgårdspolitiken överlag.
Ordförandeskapet vid skärgårdsdelegationen har traditionellt handhaft s av
Svenska folkpartiet. Alla sju ordföranden har varit synliga politiker i SFP. Vice ordförandeskapet
har däremot delats mellan SDP och centern, beroende på regeringssammansättningen.
Lagen om främjande av skärgårdens utveckling, dvs. skärgårdslagen i korthet,
trädde i kraft i november 1981. Den gav skärgårdsdelegationens verksamhet en ny
juridisk grund. Lagen förpliktade statens ämbetsverk och inrättningar att be om
utlåtanden av skärgårdsdelegationen i fråga om nedskärningar av verksamheten
och arbetsplatserna i skärgården. Lagen förpliktade också staten och kommunerna
att beakta de särskilda förhållandena i skärgården i utvecklingen av näringar och
tjänster.
Varken skärgårdslagen eller skärgårdsdelegationen har kunnat stoppa de fast
bosatta invånarnas bortfl yttning från skärgården. I praktiken har den pågått från
1950-talet fram till våra dagar. I dag har skärgården, inklusive Åland, cirka 11 000
fast bosatta invånare utan fast vägförbindelse. Därför måste man fråga sig hur läget
skulle se ut utan skärgårdslagen och delegationen.
Enligt min egen erfarenhet och uppfattning skulle utvecklingen av skärgården ha
blivit styvmoderligt behandlad utan lagen och skärgårdsdelegationen. Den bredbasiga
parlamentariskt valda delegationen har för sin del varit en garanti för att alla
politiska partier jämlikt har kunnat delta i verksamheten. Med tanke på delegationens
arbete och trovärdighet har detta varit mycket viktigt.
I strukturomvandlingarnas virvlar
Strukturomvandlingarna under de senaste årtiondena har också ruskat om skärgården.
Dess liv och näringar har varit utsatta för förändringar som pågått i årtionden.
Fisket och det därmed anknutna småskaliga jordbruket har i avgörande grad förlorat
sin betydelse på grund av moderna eff ektivitetskrav. Även inom sjöfarten och därmed
anknutna näringar har antalet arbetsplatser minskat, även om de fortfarande
sysselsätter ett betydande antal skärgårdsbor.
Den största förändringen i fråga om arbetsplatser har skett inom statsförvaltningen.
Även om skärgårdslagen särskilt förpliktar statsmakten att beakta skärgårdens
särskilda förhållanden vid utvecklingen av näringarna och tjänsterna, har staten
genom egna åtgärder minskat mest på antalet arbetsplatser i skärgården. Försvarsmakten,
gränsbevakningsväsendet, sjöfartsverket, tullen, polisen, skatteförvaltningen
och posten har skurit ner fl era hundra arbetsplatser i skärgårdskommunerna.
Skärgårdsdelegationen har tillsammans med de kommuner som utsatts
för åtgärderna fört en ojämn kamp mot de statliga myndigheterna, i allmänhet med
klena resultat. De för olika myndigheter uppställda sparkraven har i regel kört över
de goda principerna i skärgårdslagen.
73