Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

Sjusovardopp på Jurmo
TEXTER OCH INTERVJUER
Senare, som försvarsminister, hade jag fördelen att kunna besöka också försvarets
egna öar, Utö, Örö, där oväntade ministerbesök i liten motorbåt ibland skapade förvirring.
Som försvarsminister råkade jag också ut för oturen att övernatta på Jurmo
sjusovardagen. Det beredde Per en enorm glädje att slänga mig i havet från den höga
bryggan, iklädd hans fl anellpyjamas.
Ett improviserat deltagande i en landstigningsövning på ett av marinens fartyg har
gått till historien. En spontan inbjudan från besättning på kvällsledighet i Nagu, där
min man och jag hade lagt till, chockade marinledningen i Åbo, som fi ck rapport om
det skedda i eft erskott. När jag i december 2008 på nytt besökte mitt fadderfartyg
Uusimaa levde den 17 år gamla incidenten ännu i marinledningens minne!
Den fi naste upplevelsen var dock den första faneden på Bengtskär. Något vackrare
och mer fosterländskt kan man knappast tänka sig än skaran av unga män som
stående på de historiska klipporna, med havet som bakgrund, svor den högtidliga
eden att försvara Finland i alla lägen.
Jag tror– utgående från egna erfarenheter – att Skärgårdsdelegationens ordförande
måste känna och kunna skärgårdens betingelser, såsom också varit fallet.
Om man inte lärt sig skärgården från unga år, är det ganska svårt att sätta sig in i
de stora problemen.
Avfallshanteringen har varit aktuell i alla år. Man får i varje fall vara tacksam att
frivilliga satsningar såsom Håll Skärgården Ren har kunnat svänga folks beteende
till ett medvetande om omgivningens betydelse. Där man tidigare såg båtfolk slänga
ölburkar och skräp i havet, har den allmänna attityden förändrats helt – den som
gör sådant blir inte väl sedd. Sophanteringen är väl aldrig perfekt, och ställer väldiga
krav på skärgårdskommunernas kapacitet i dag. Jag är i alla fall nöjd med att
som riksdagsledamot ha kunnat bidra till verksamheten, fi nansmotioner för stöd till
Håll Skärgården Ren ledde till välbehövliga bidrag till föreningen.
Ett oft a återkommande krav var givetvis frågan om dirigerandet av en del av kommunalskatten
till sommarkommunen. Stugfolket behöver service, de åstadkommer
avfall, de sliter på vägarna, upptar färjplatser osv. Önskan att en månads kommunalskatt
skulle gå till sommarkommunen förverk-ligades åtminstone inte under
min tid, en alltför komplicerad fråga. En högre fastighetsskatt är ju förstås en liten
kompensation.
Arbetet i Skärgårdsdelegationen var en synnerligen positiv upplevelse för mig.
Likheterna och olikheterna mellan havsskärgården och insjöskärgården innebar stimulerande
utmaningar att föreslå lösningar som tillfredsställer alla. Redan defi nitionen
av skärgårdskommun gav ibland huvudbry, framförallt de förändrade statliga
ersättningarna då fasta förbindelser byggdes.
Frågan om de fasta förbindelsernas positiva och negativa följder väcker än i dag
diskussion. På plussidan fi nns givetvis fördelarna med obehindrad tillgång till nödvändiga
transporter, ny närhet till service. Men många i skärgårdskommunerna
ängslas för en ström av nedsmutsande turister, som förstör den genuina gamla miljön.
För andra var det en möjlighet: turisterna kan hämta pengar till kommunen
om detta planeras väl.
Kamp på liv och död i Puumala
Skärgårdsdelegationens utfärder till både Insjö-Finland och havsskärgården var både
lärorika och nyttiga. Puumala minns jag speciellt, en ny brandbåt var ett eft erlängtat
tillskott för kommuninvånarnas trygghet. Som jippo arrangerades en kyrkobåtsrodd
där delegationen tävlade mot kommunen. Denna rodd, som var fruktansvärt
lång och hård, var långtifrån någon lek. Naturligtvis förlorade vi.
63