Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

118
TEXTER OCH INTERVJUER
MÅRTEN JOHANSSON
Skärgården är vår fasta punkt
”Det handlar alltså om de mångomtalade rötterna.
Framförallt bildligen,
men i överraskande hög grad också bokstavligen,
eft ersom sommarstället oft a är den enda plats där allt fi nns kvar.
Inte bara huset med dess vinklar,
vrår och barndomsminnen utan också stenarna,
rötterna på stigen och horisontlinjen mot havet.”
Ur ”Skärgården och längtan till landet som ännu är”
av Thomas Rosenberg i nr 1/2006 av Skärgård,
tidskrift en som dokumenterar ett världsarv.
– Vi måste måna om de få fi skarsamhällen som ännu fi nns kvar. Vid den nyländska
kusten fi nns det i dag bara två sådana att tala om, Bromarv med 13 yrkesfi skare och
Pellinge i Borgå med ungefär lika många. Moderna miljöhälsokrav håller på att ta
kål på yrkesfi sket i Finland. Men det fi nns också andra hot, inte bara från alger, utan
också från sälar och skarvar. Hela Östersjön måste förnyas och få nytt liv Det säger
stadsdirektör Mårten Johansson i Raseborg, ett av Finlands största skärgårdsområden
med 1 300 öar.
I samband med studierna vid Åbo Akademi i början av 1980-talet valdes han till
sekreterare i Skärgårdsdelegationen.
– Vi var tre sekreterare, och partipolitiken spelade sin roll vid tillsättandet. Jag valdes
som Svenska folkpartiets representant för att representera kusten, socialdemokraten
Åke Doktar var fi skerinäringens talesman och centerpartisten Eero Aarnio
svarade för Insjö-Finland. Ordförande under min tid var Rabbe Lauren, en jovialisk,
ibland ganska impulsiv man. Han blev kanske mest känd för sina insatser för Håll
skärgården ren, men var mycket intresserad av alla skärgårdsfrågor. Före honom
hade Skärgårdsdelegationen letts av ordförande på ministernivå, nu blev Rabbe Lauren
den första som inte var det, säger Mårten Johansson.
– Åke Doktar var vid sidan av sitt arbete för fi skerinäringen också själv en hängiven
fritidsfi skare med egen båt i Helsingfors. På den tiden hade fi skerinäringen i
Finland fortfarande stor tyngd.
– Eero Aarnio samarbetade jag med i en stor kartläggningen av skärgårdsområdena
i Finland. Han tog insjöarna och jag kusten. Det var ett jättestort jobb, som i
praktiken gick ut på att jag ringde runt till varenda butik i skärgården och frågade
var det bodde folk. Statistik och kommunala uppgift er var inte alltid helt tillförlitliga.
Vi gick i stället in för att på gammalt sätt räkna ”rökarna” för att få fram det verkliga
antalet bebodda stugor. Eft ersom vi räknade rökarna vid nyårstiden innebar det att
de fl esta stugorna var bebodda året om.
– I början av 1970-talet hade det funnits 30 000 bofasta i skärgården. När jag slutade
i delegationen var vi nere i hälft en.