Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

88
TEXTER OCH INTERVJUER
VELLAMO KIVISTÖ
Från budgetarbete till öppna
skärgårdslandskap
Jag representerade fi nansministeriet i skärgårdsdelegationen åren 1978–1994, under
fem mandatperioder, sammanlagt i 16 år. I allmänhet var jag också medlem av delegationens
arbetsutskott. Vid denna tid arbetade jag på ministeriets budgetavdelning
som äldre regeringssekreterare och regeringsråd. Medlemskapet i delegationen
anknöt till en början till mina uppgift er som sektorman vid inrikesministeriet
och senare till den förutseende övervakningen av statsbidragssystemen och den
övriga statsekonomin som hörde till budgetavdelningens uppgift er. Syft et med att
avdelningens tjänstemän var närvarande i andra förvaltningsområdens kommittéer
och andra sidoorgan är att lyft a fram ministeriets synpunkter redan i ett tidigt
skede och inte först eft er det att man på basis av förslaget börjat bereda och fatta
beslut i ärenden.
Till sin sammansättning var delegationen rätt brokig. Den hade tjänstemannamedlemmar
från fl era ministerier samt specialsakkunniga på skärgårdsfrågor som
representerade olika skärgårdsområden och språkgrupper. I praktiken utnämndes
de sist nämnda på förslag av politiska partier. Det fanns många personligheter, och
jag minns fl era färggranna och aktiva personer. ”En grå statstjänsteman” skilde sig
nog från mängden.
Ett särdrag hos delegationen var att majoriteten av befolkningen i havsskärgården
och vid kusten var två- eller svenskspråkig. På basis av det hade särskilt SFP
en betydande roll i delegationens verksamhet och i skärgårdspolitiken i allmänhet.
I delegationens arbete användes svenska språket – överraskande nog – inte i nämnvärd
grad. Visst diskuterades det också på svenska, men det huvudsakliga arbetsspråket
blev fi nska kanske på grund av bristen på sekreterararbetskraft och andra
praktiska orsaker. Detta kunde i viss mån begränsa vissa svenskspråkiga medlemmars
möjligheter att följa med diskussionerna och delta i dem.
Skärgårdspolitiken var och är fortfarande mycket viktig för SFP på både riks- och kommunnivå.
På den tiden framgick det av att ordföranden för skärgårdsdelegationen var en
aktiv politiker inom partiet som i allmänhet också hörde till partiets ledning. Även vice
ordföranden representerade i allmänhet infl ytelserika fi nlandssvenska kretsar.
Under mitt medlemskap innehades skärgårdsdelegationens ordförandepost av professor
Jan-Magnus Jansson (1978–1984), före detta ordförande för SFP och minister
samt chefredaktör för HBL, Rabbe Laurén (1984–1987), verksamhetsledare och kommunalpolitiker,
Ole Norrback (1987–1991), minister, sedermera ordförande för SFP
och Elisabeth Rehn (1991–1994), minister, sedermera biträdande generalsekreterare
och specialsändebud för FN. Norrback och Rehn hade också en bakgrund som riksdagsledamöter.
Alla var mycket aktiva och infl ytelserika personer, vilket för egen del
hade en positiv eff ekt på ärendenas framskridande i beslutshierarkin.
Delegationens och arbetsutskottets möten hölls i allmänhet i Helsingfors, men
under Lauréns ordförandeskap också i Åbo. Sekreterarna skötte uppdraget som
bisyssla tills uppdraget under Norrbacks mandatperiod förvandlades till huvudsyssla.