Skärgårdsdelegationens och skärgårdspolitikens historik 1949–2009

TEXTER OCH INTERVJUER
De så kallade normala mötesrutinerna löpte nog väl undan, men det fanns inga
möjligheter att åta sig några extra utredningar. Dåvarande ordföranden för delegationen,
minister Ole Norrback sade till en början att det här fungerar bra, men så småningom
började allt fl er frågor dyka upp: dessa handlade om förbindelsefartygstrafi
ken, minskningen av tjänster i skärgårdskommunerna, elektrifi ering etc., och de
krävde mer omfattande utredningar. Till inrikesministeriets budget föreslog delegationen
ett anslag under delegationens moment för att anställa en sekreterare som
skulle sköta uppgift en som huvudsyssla. Förslaget godkändes, och år 1987 fi ck jag
på mitt skrivbord två förslag till generalsekretare. Jag bestämde mig för att välja pol.
mag. Jorma Leppänen, som hade varit politisk sekreterare för minister Matti Ahde.
Redan som generalsekreterare för Kymmenedelegationen hade Jorma Leppänen
utmärkt sig som kampanjarrangör, och han införde också kampanjarbetet som
arbetsform för skärgårdsdelegationen. Den första stora kampanjen var ”Bra liv i skärgården”
1990. Dess syft e var att locka nya invånare till skärgårdskommunerna. Nytt
för en tjänsteman var bland annat produktionen av informationsinslag för tv och deltagandet
i olika evenemang, bland annat i roddtävlingen Sulkavan suursoudut och
strömmingsmarknaden i Helsingfors.
Organisationerna förändras, kampanjerna fortsätter
Byrån för landsbygds- och skärgårdsärenden nedlades emellertid i slutet av 1992.
Dess verksamhet varade bara i sex år. I samband med organisationsändringen vid
inrikesministeriet sammanslogs den regionalpolitiska avdelningen och kommunavdelningen
till kommun- och regionpolitiska avdelningen. Den nye avdelningschefen
Juhani Nummela ville minska på antalet verksamhetsenheter och den av mig ledda
byrån införlivades med en större helhet. Samtidigt omvandlades kanslicheferna till
regionutvecklingsråd. Därmed började jag på heltid sköta samiska ärenden som hade
införlivats med byråns uppgift er år 1986.
Som medlem av skärgårdsdelegationen deltog jag emellertid fortfarande i fl era
skärgårdsprojekt. Ett projekt som jag aktivt deltog i var kampanjen för fritidsboende.
Produktionen av informationsinslag för tv var återigen en utmaning. Kampanjen
omfattade också företagarevenemang och inledandet av företagsfadderverksamhet.
Den senare började 1996 och leddes av Hannu Ala-Sippola. Det var en innovation
som riktade sig till skärgårdskommunerna enligt den modell som startats i Asikkala.
Däreft er övertogs idén av Kommunförbundet och utvidgades till att omfatta nästan
alla landsbygdskommuner i Finland. I dag fi nns det redan över 700 företagsfaddrar
och systemet täcker hela landet. Själv blev jag en del av verksamheten, då Enon koski
– där min hustru är född – inbjöd mig att bli företags- dvs. kommunfadder.
Däreft er deltog jag ännu aktivt i kampanjen för distansarbete för stugägare år
2000. Mitt deltagande berodde dock på min nya roll som ordförande för temagruppen
för distansarbete som tillsatts av landsbygdspolitikens samarbetsgrupp. Kampanjen
omfattade fl era evenemang på olika håll i landet, och jag deltog i en del av
dem. Vi strävade eft er att klargöra vad distansarbete egentligen går ut på. I skärgården
där förbindelserna oft a är besvärliga är det en utmärkt arbetsform.
Arbetet med skärgårdsfrågor har varit givande och intressant. Jag har fått stift a
bekantskap med olika skärgårdsområden och deras förhållanden från arkipelagerna
i Åbo och på Åland till Kvarken, Karlö och många skärgårdsområden på Saimen.
En utmärkt jämförelsepunkt utgörs av min egen sommarstuga i den norra skärgården
i Nyslott, där jag hoppas få tillbringa allt mer av min tid i framtiden. Jag tänker
dock inte isolera mig där, utan vill fortsätta att dela med mig de erfarenheter som
jag fått.
125