Biogaspotential hos våtmarksgräs - Biogas Öst

1 BAKGRUNDSFAKTA
1.1 SLÅTTERÄNGAR OCH VÅTMARKER
Slåtterängar är gräs- och örtbevuxna marker som årligen slås (skärs) med lie eller
slåtterbalk. Det förekommer flera olika benämningar i litteraturen som; att slå, slåttra
eller slåtta. Den senaste benämningen har valts. Växtmaterialet som slåttades användes
förr som foder till djuren under vinterhalvåret. Genom att årligen föra bort växtmaterial
förs även näringsämnen bort. Arter som i vanliga fall skulle dominera får på så sätt svårt
att klara sig i de magrare jordarna. Istället får andra mindre näringskrävande arter
tillfälle att växa till. Artrikedomen på dessa ängar är därför höga (Jordbruksverket, 2005
b). Förr kompenserades närningsförlusten genom så kallad röjgödsling. Genom att
beskära träden och buskarna hårt, dog deras rotsystem och bidrog på det sättet med
näring till jorden. Det var också brukligt att årligen avlägsna döda grenar och kottar som
låg i ängarna, så kallad fagning, för att inte hindra grästillväxten.
Dagens slåtterängar motsvarar bara en bråkdel av vad som fanns vid förra sekelskiftet.
En lång kontinuitet i ängsbruket ger mycket höga naturvärden och hög artdiversitet som
tyvärr hotas av dagens moderna jordbruk. De stora ängarna har numera fragmenterats i
allt mindre bitar. Både förlusten av habitat för insekter och växter och minskad
möjlighet till spridning hotar arter som är knutna till just ängsmarkerna (Bernhardsson,
2008). På lövängarna kombinerade man ängsslåtter med lövtäkt. Lövtäkt innebär att
träden beskars hårt (hamla) och grenar och löv togs till vara för djurfoder. De torrare
ängarna kallades speciellt förr för hårdvallsängar och de i anslutning till våtmarker, för
sidvallsängar. Dessa våtmarkstyper presenteras närmare nedan.
Många våtmarkstyper har historiskt varit slåtterängar i Sverige och utgjort en viktig
foderkälla för betesdjuren. Mader, sankängar och strandängar kan nämnas som exempel.
Fram till slutet av 1800-talet och på sina platser ända in till 1930-talet fick boskapen
beta i skogen utan stängsel. Det innebar att många våtmarker även betades av
(Jacobson, 1997). Fram till bronsåldern har våtmarkerna troligtvis bara utnyttjats som
betesmarker. Runt övergången från bronsåldern till järnåldern ändrades klimatet till ett
svalare och fuktigare sådant. I och med att betesdjuren inte kunde gå ute året runt längre
var det nödvändigt att samla in växtmaterial på sommaren till att ha som vinterfoder. Då
blev till exempel mader på lermark (sidvallsängar), bladvassar, fräkenmader och
sankängar sådana relativt högproduktiva marktyper som slåttades, men även tidvis
översvämmade kärr blev goda slåttermarker. Det finns i dagsläget ett fåtal större
områden där det bedrivs våtmarksslåtter. Som exempel kan nämnas Svartådalen i
Västmanland och Vattenriket i Kristianstad.
Våtmarkstypen myr har historiskt slåttats och varit en viktig del i djurfoderproduktionen
och stått för en stor del av den. Myrar som var mindre produktiva slåttades vartannat år
eller när det behövdes (Gunnarsson & Löfroth, 2009). Myrslåtter har nu i princip
upphört.
3