Biogaspotential hos våtmarksgräs - Biogas Öst

Det finns dock undantag, till exempel i Norrbottens län, där ett 50-tal myrslåttermarker
fortfarande är i drift. Ett större exempel är Vasikkavuoma i Pajala kommun som är på
hela 250 ha.
Strandängar och öppna strandkärr har numera ofta ersatts av alskog eller vassar för att
det inte bedrivs slåtter längre och för att antalet betesdjur i landet sjunkit. För att
återuppta slåtter på dessa våtmarker krävs i dagsläget troligen en del restaureringsarbete.
Fuktängar är en våtmarkstyp som ofta återfinns vid näringsrika sjöar och vattendrag.
Det är ofta finjordsrika stränder där tuvtåteln är beståndsbildande. Fuktängen har en hög
vattenhalt på grund av det höga grundvattenståndet vid vattenbrynet. Vid marker som
ofta svämmas över går fuktängen ofta över till naturtypen mad eller sankäng som
typiskt är blöt på våren och torkar upp under högsommaren. Den vanligaste hävdformen
av maden har alltid varit slåtter och under senare tid mest beteshävd. När även betet
upphör som det gjort på de flesta platser bildas en mineraljordsrik torv som gör att
naturtypen ofta benämns som kärr (Jacobson, 1997).
Maden består till stor del av vasstarr, blåstarr och högvuxna örter som svärdslilja,
strandlysing (en videört) och fackelblomster. Med dessa växter benämns maden ofta
som ett högstarrbälte. När hävden upphör konkurreras de lågvuxna växterna ut av växter
som bladvass, jättegröe och rörflen. Efter det tar videarter, klibbal och glasbjörk vid och
högstarrbältet kläms ihop mellan en klibbalskog mot landsidan och vass och säv som
tätnar från sjösidan. När slåtter och bete bedrivs på detta högvuxna växtsamhälle blir det
plats för ett lågstarrbälte, ett bälte med lägre starrarter och gräs. Där börjar då hundstarr,
brunven och krypven att dominera och får följe av gåsört, ältranunkel och sumpmåra
(Jacobson, 1997).
Havsstrandängen eller marin strandäng kan ha liknande artsammansättning som maden
men växter som skiljer sig från limniska strandängar kan vara, uppifrån land räknat;
rödsvingel, krypven och salttåg. Hävdade mader, fuktängar och havsstrandängar har
också ett rikt fågelliv. Detta presenteras närmare under stycke (1.2).
Slåtter av våtmarker försvåras av att de ofta svämmas över på våren eller har en
konstant hög markfuktighet och därmed är mycket känsliga för mekanisk påverkan.
Fuktigheten och översvämningen är dock grunden till deras produktivitet, eftersom
översvämningen för med närningsämnen (Gunnarsson & Löfroth, 2009). Den sanka
strukturen innebär också vissa problem när betesdjur släpps ut. Om kor får beta på
sanka marker under flera år bildas det tuvor och marken får en ojämn karaktär. Det
bildas även mer växtlighet av ogrästyp (Hagmarks-MISTRA, 2004). Detta leder till att
det inte går att kombinera slåtter med efterbete eftersom marken är för ojämn för att
kunna slåttas. Enbart slåtterhävd med kontinuitet är att föredra på de fuktigaste
marktyperna.
4