Om Gud vill får jag stanna - Tema asyl & integration

språket, och av det förhärskande tankesätt som råder. Då kommer hon också att överta de krav
och förväntningar som övriga medborgare har på svenska myndigheter. Likaväl som det
skulle kunna vara så att männen till fullo menade alla positiva omdömen de gav så kan det
också tänkas vara så att intervjupersonerna inte i onödan ville komma i konflikt med någon av
aktörerna, och därför hade lagt upp en strategi där de lärt sig att anpassa vad de sade efter vem
de pratade med;
Man vet aldrig vilken av dem kan komma att spela den avgörande rollen i ens
flyktingodyssé. Denna strategi påminner om situationen när en människa gående på
istäcket tappar fotfäste och ramlar i det iskalla vattnet. På ytan, runt omkring en
flyter isflak. För att inte drunkna tvingas man hoppa från det ena isflaket till det
andra utan att ens tänka på deras storlek, form och uthållighet. Ty för tillfället finns
det inga till synes bättre alternativ tillgängliga (Slavnic, 2000, s. 52).
I det här läget menar författaren att det är naturligt att den asylsökande intar en försiktig
hållning, och hellre säger för litet än för mycket (Slavnic, 2000). Detta stämmer väl överrens
med det intryck jag fick under intervjuerna. En tendens som jag tyckte mig se var att när jag
frågade intervjupersonerna på en mer allmän nivå ifall de tyckte att de saknat någonting från
myndigheternas sida, så hade ingen av dem några invändningar att komma med. Samtidigt så
märkte jag att om jag lirkade litet med dem, och kanske ställde om i stort sett samma fråga
fast formulerad annorlunda, alternativt i ett annat skede av intervjun, så kunde det hända att
jag fick andra svar. Enligt Mead skulle detta kunna bero på att det var olika delar av
personernas jag som talade. Den del som strävade efter att få stanna i Sverige gav de svar som
den trodde var lämpligast. Kanske vill man framstå som foglig och tacksam, för att man tror
att en person som inte klagar och ställer till besvär har större chanser att få stanna? Samtidigt
fanns det en annan del av jaget som ville göra sig gällande, och som var mer kritisk.
Av intervjusvaren har framgått att de asylsökande under den första månaden kände sig
maktlösa och inte kunde göra mycket annat än att passivt vänta på någon form av besked.
Bustos och Björkqvist menar att det är viktigt att den asylsökande uppmärksammas och så
fort som möjligt görs delaktig i det nya samhälle hon hamnat i; ”I allt är det viktigt att öka de
asylsökandes och flyktingarnas inflytande över sina egna liv, att skapa och ge rum för
´brugerinflydelse´, att de asylsökande och flyktingarna får vara aktiva subjekt” (Bustos &
Björkqvist, 1996, s. 204). Enligt Mead måste dock en aktör (i det här fallet den asylsökande)
veta vad den andre (i det här fallet myndigheterna) kommer att göra, samt förstå varför för att
kunna genomföra sitt eget ”spel”. Ingen av de asylsökande visste ju i det här fallet vad som
skulle komma att hända, och än mindre varför. De kände inte till de symboler som användes i
33