Om Gud vill får jag stanna - Tema asyl & integration

acceptans, att denna inställning återfanns i deras I. En annan förklaring är att de inte tog åt sig
eftersom de helt enkelt inte identifierade sig med den bild som målades upp av dem som
grupp under introduktionen. Att intervjupersonerna gav intrycket av att vara ivriga att komma
i sysselsättning kan tolkas antingen som att de tänkte i banor som härrör till Gesellschaft,
d.v.s. att egoistiska motiv låg bakom, eller så kan deras uttalanden kopplas till Gemeinschaft,
där deras uttalanden gav uttryck för att de kände att de ville bidra till samhället. En
kombination av dessa motiv är naturligtvis också möjlig.
I en diskussion under introduktionsveckan påpekade Muhammed att det irakiska samhället är
uppbyggt på ett helt annat sätt än det svenska, varpå han fick medhåll från övriga deltagare.
Han menade exempelvis att man i Irak inte behöver gå till en särskild vårdcentral för att få
sjukvård utan man kan vända sig vart som helst. Man behöver heller inte förbereda och
planera in allting så pass minutiöst som man gärna gör i Sverige. Jag uppfattade det som att
han menade att behöver man hjälp i Irak så får man det också, även om man inte råkar stå
först i kön. Detta tyder på att Muhammed i det här avseendet upplevde en krock mellan de två
olika typerna av samhällen som finns, d.v.s. Gemeinschaft och Gesellschaft. Gesellschaft
representeras i det här fallet av regelstyrda svenska myndigheter, medan Gemeinshaft
representeras av gemenskap och ovillkorad hjälpsamhet. I ett samhälle som präglas av
Gesellschaft är det individens bästa som gäller – den som har stått längst i kö får därmed hjälp
först. Ingen annan lösning skulle vara möjlig då detta skulle väcka protester hos övriga
medborgare. I Gemeinschaft däremot är det samhällets bästa som gäller. Här resonerar man på
så vis att den som för tillfället är i störst behov av hjälp ska prioriteras då det gynnar samhället
att alla dess medborgare är välmående. Är man van vid att den generaliserande andre ser en
som en betydelsefull person vars bidrag till samhället är viktigt kan det förstås vara
påfrestande att hamna i en situation där du inte är viktig så länge du inte har någonting att
erbjuda som gynnar en annan individ. Ditt me utsätts i denna situation för påfrestningar som
du inte är van vid.
I föregående avsnitt har jag ägnat mig åt att analysera mina observationer, samt att i den mån
det varit möjligt knyta an dessa slutsatser till vad jag funnit i samband med intervjuerna. Jag
ser det som att observationsmomentets uppgift har varit att ge undersökningens
verklighetsanknytning ytterligare en dimension, samt att styrka alternativt nyansera eller
ifrågasätta den bild som har framkommit under intervjuerna.
48