Om Gud vill får jag stanna - Tema asyl & integration

första månaden, som vi sett i intervjuerna, ha fått nästintill obefintlig individuell information
så vidgades plötsligt intresset för varje enskild individ. Det kan också tänkas ha uppstått en
kedjereaktion på så vis att när en började ställa frågor så följde resten efter, vilket i sin tur
sannolikt påverkade informatörerna att agera på ett visst sätt. Mead menar ju att stimuli och
respons är den centrala mekanismen i mänsklig kommunikation. Han uttrycker sig såhär; ”I
konversationen med gester framkallar det vi säger en viss respons hos den andra och det i sin
tur förändrar vårt eget handlande, så att vi skiftar från det vi började att göra, på grund av
det svar den andre ger” (Mead, 1976, s.112). Jag tolkar det som att det som hände under
veckan var att ett gemensamt me skapades hos deltagarna. Detta kan både tänkas bero dels på
att deltagarna hade behov av den samhörighet som följer av en sådan process, dels på att det
för en myndighet som troligtvis i hög grad styrs av instrumentellt tänkande är lättare att
kontrollera en enhetlig grupp än fem stycken dynamiska och oberäkneliga I. Därför ligger det
även i myndighetens intresse att detta me uppstår. Som vi tidigare sett ansåg Said att han hade
fått för litet information om sitt individuella asylärende. Efter att ha deltagit i
introduktionsveckan kan jag personligen ha förståelse för detta. Ämnet avhandlades
visserligen, dock på en mycket generell nivå – en vad man kan kalla me – nivå. Vad
deltagarna vill veta är rimligen vad som väntar dem personligen, d.v.s. de är snarare ute efter
information på I – nivå.
Förseningar var ett vanligt förekommande inslag under introduktionsveckan. Deltagarna
kunde komma mellan fem minuter och en timme efter utsatt tid. Anledningarna skiljde sig åt,
men vid alla tillfällen var informatörerna noga med att påpeka att det i Sverige är mycket
viktigt att man kommer i tid. Jag själv reagerade rent instinktivt på förseningarna, eftersom
det sitter i ryggmärgen på mig, och många svenskar med mig tror jag, att man kommer i tid.
Gör man inte det tyder detta på brist på respekt gentemot dem som man stämt träff med. Dock
är det ju så att många andra länder har ett betydligt mer avslappnat förhållande till
tidsbegreppet. När sådana här kulturkrockar uppstår är det viktigt att komma ihåg att de är just
det – kulturkrockar, och inte någonting annat än resultatet av två olika sätt att se på saken.
Gudykunst och Kim uttrycker det såhär; ”The tendency to make judgments according to our
own standards is natural, but it hinders our understanding of other cultures and the patterns
of communication used in those cultures. Becoming more culturally relativistic, in contrast,
can be conductive to understanding” (Gudykunst & Kim, 2003, s.4). Författarna menar dock
att min reaktion på deltagarnas beteende är fullt normal. Vi människor är nämligen
programmerade till att tänka, känna och bete oss som om alla som inte följer gängse
45