Om Gud vill får jag stanna - Tema asyl & integration

eteendemönster uppträder konstigt, opassande, oansvarigt eller underlägset. I det här
avseendet, menar författarna, bär vi alla på en naturlig fallenhet för etnocentrism (Gudykunst
& Kim, 2003). Efter att ha genomfört intervjuerna har jag förstått att förseningarna inte alls
var ett tecken på ointresse, då alla sade sig vara positivt inställda till introduktionsveckan.
En sak som förvånade mig var att knappt en enda anteckning ägde rum under hela veckan.
Deltagarna satt och stirrade rakt fram, utan att göra minsta ansats till att notera skriftligen vad
informatören sade. Detta var en ovan situation för mig, eftersom jag är van vid att sitta på
föreläsningar där samtliga studenter skriver så att pennan glöder, inte sällan på bekostnad av
att man hör allt som personen framme vid katedern säger. Jag tolkade deltagarnas beteende
som ett tecken på ointresse, och kanske även en smula ignorans gentemot informatören. Jag
passade därför under en av mina intervjuer på att fråga en av deltagarna hur det kom sig att
han inte hade fört några anteckningar, varpå han såg förvånat på mig och förklarade, som om
det vore den självklaraste saken i världen, att han prioriterade att koncentrera sig på att lyssna.
Vad gäller de två föregående exemplen kan man se att det svenska samhället ännu inte hade
integrerats i deltagarnas me, utan att de utgick ifrån det me som de hade med sig från sitt
hemland. Detta yttrade sig på så vis att de inte tog de saker som i Sverige utgör norm som
självklara. Det var också uppenbart att informatörerna var ivriga att åstadkomma förändringar
i deltagarnas me, då de vid upprepade tillfällen delade ut papper och penna, samt som jag
tidigare har visat gång på gång betonade betydelsen av att komma i tid.
På rasterna, särskilt i början av veckan, var det mest informatörerna, jag och tolkarna som
pratade. Jag reflekterade över att deltagarna knappt sade någonting, varken till mig,
informatörerna eller till varandra. Jag kände mig vid dessa tillfällen angelägen om att försöka
bidra till att det inte uppstod en känsla av ”vi” och ”dem” i fikarummet. D.v.s. jag ville inte att
det skulle bli så att jag, informatörerna och tolken samlades i en hörna och samtalade, medan
deltagarna höll sig på sin kant. Jag tror att det är viktigt att tänka på att man sänder ut signaler
även utanför lektionstid, och att detta faktiskt också påverkar undervisningen och förtroendet
mellan informatör och elever; ”Many intercultural misunderstandings, in fact, are due to the
unintentional behavior of a person from one culture being perceived, interpreted, and reacted
to by a person from another culture. In other words, behavior that was not meant to
communicate was interpreted by another person and influenced the messages that person
sent” (Gudykunst & Kim, 2003 s.11). I egenskap av den generaliserande andre tror jag att det
är viktigt att man klargör att deltagarna är betydelsefulla som individer och inte bara som
46