Om Gud vill får jag stanna - Tema asyl & integration

ännu en asylsökande som myndigheterna är skyldiga att hjälpa. Det kändes som att även
informatörerna hade reflekterat över detta, för trots att verbal kommunikation inte alltid
förekom så distanserade de sig aldrig från deltagarna rent fysiskt. Vi satt alla på samma ställe,
och kommunicerade i minst lika hög grad med hjälp av minspel. För mig kändes det aldrig
som att deltagarna var uteslutna ur gemenskapen, vilket ingen heller gav uttryck för att de
hade känt i intervjusvaren. Mot slutet av veckan blev särskilt de tre ensamstående männen
mer uppsluppna. De pratade med varandra och till och med skrattade. Jag tyckte mig urskilja
ett par namn i deras konversation, som fick mig att misstänka vad det var som de hade så
roligt åt. Namnen var Ronaldinho och Ibrahimovic. Mead menar att individen tenderar att
söka efter någonting hos den andre som stödjer henne i hennes egen upplevelse, vilket ovan
beskrivna händelser kan tänkas exemplifiera. Männen fann ju här ett gemensamt glädjeämne
mitt i den förvirrande och osäkra situation de hamnat i.
Jag, som lyckligtvis inte är bekant med den hårda verklighet som dessa asylsökande för
närvarande lever i, reagerade över den bitvis hårda retoriken i lektionen om asylprocessen.
Detta ska inte uppfattas som kritik mot informatören, utan beror snarare på budskapet och
andemeningen i lektionen. Jag fick en känsla av att de asylsökande betraktades som ett
problem snarare än som en resurs för samhället. Slavnic menar att de stater där
Genèvekonventionen gäller (bl.a. Sverige) uppenbart prioriterar nationella intressen och
nationell suveränitet på bekostnad av solidaritet och humanitära målsättningar. Detta, menar
han, kan de göra i godan ro, eftersom en av den internationella rättens centrala principer är
staternas suveräna rätt till kontroll över de egna gränserna (Slavnic, 2000). Detta speglar litet
grand intrycket som jag fick; att vi hjälper de asylsökande eftersom det är vår plikt, men vi
kommer alltid att sträva efter att vid den första chans vi får skicka tillbaka dem dit de kom
ifrån; ”/i stället för att se till att tillförsäkra flyktingar en fristad, försöker man att med olika
åtgärder ´normalisera´ läget i deras hemländer. Därmed skapas förutsättningar för ´frivilligt
återvändande´, flyktingarna åker till de platser de egentligen hör hemma och det
internationella statsystemets normalitet rekonstrueras på det mest naturliga viset” (Slavnic,
2000, s. 85). Det samhälle som Slavnic här beskriver påminner om det instrumentella
samhället, där en individ inte hjälper en annan såvida hon inte har någon personlig vinning i
det. Intervjupersonerna föreföll dock inte ha fått någon känsla av att inte vara önskvärda,
vilket tyder antingen på att jag är överkänslig eller att de inte såg eller ville se denna sida av
myntet. Det skulle ju också kunna vara så att intervjupersonerna inte hade tagit illa vid sig på
grund av att de själva var av uppfattningen att de måste bidra till samhället för att vinna
47