SkoSMörJA eller ArkivdokuMent? - Kungliga biblioteket

diovisuella digitaliseringsprojekt i snart tio år – är att den juridiskt begränsade
mediehistorien är norm snarare än undantag. Lagen kontrollerar
Historien. Det är naturligtvis samhälleligt vanskligt, för att inte
säga förkastligt. Beträffande digitala arkiv kan situationen emellanåt
bli smått absurd när en institution närmast slår knut på sig själv för att
följa regelverket. KB digitaliserar till exempel för närvarande tillsammans
med Riksarkivet en del av den svenska dagspressen, och diskussioner
förs nu huruvida 1852 är en rimlig gräns för pressmaterial som
tillhör den kulturella allmänningen eller inte. 1852; det är 160 år sedan
– utgående från det hypotetiska räkne-exemplet att en person lever i
90 år (vilket för övrigt inte var fallet på 1800-talet).
Skyddstider på 70 år efter upphovsmannen eller kvinnans död främjar
knappast kreativitet. Som bland annat Lawrence Lessig framhållit i
den svenska riksdagen är det snarare fullständigt galet: ”insane” är faktiskt
det ord han använde. 31 De hindrar effektivt att arkiv- och bibliotek
har möjlighet att sprida och distribuera material till medborgarna vilka
i regel bekostar verksamheten över skattsedeln. I så motto är det inte
arkivens faktiska bestånd utan juridiska hinder som reglerar hur det
förflutna tillåts att presenteras online. Att det, från både ett medborgaroch
forskningsperspektiv, är problematiskt ter sig som självklart. På
sikt kommer denna tvingande laglydighet att underminera den betydelse
som offentligt finansierade (film)arkiv har. Såvida inte lagen modifieras.
Till exempel kan man fråga sig varför kulturarvsmaterial överhuvud
ska digitaliseras som sedan inte får tillgängliggöras av immaterialrättsliga
skäl annat än på traditionella, analoga sätt (det vill säga i
minnesinstitutioneras fysiska lokaler). Det är exempelvis fallet med
KB:s audiovisuella medier – vilka uppgår till mer än tre miljoner filer.
Tekniskt är de digitalt tillgängliga var någonstans man än befinner sig
på denna jord, men av upphovsrättsliga skäl får de bara användas i KB:s
lokaler. Detta material ska nu enligt pliktexemeplarslagen de facto samlas
in, värre är det med de digitala satsningar som gjorts där man på förhand
vet att materialet inte kan tillgängliggöras över nätverk. Det har
till exempel varit fallet med det samarbetet mellan KB och Stiftelsen
Ingmar Bergman som för några år sedan resulterade i 50 000 manuskriptsidor
– vilka inte ens finns tillgängliga digitalt på KB. ”För att
skydda och bevara de unika ömtåliga handskrifterna har [dessa] manuskriptsidor
digitaliserats”, kan man läsa på Bergmansstiftelsens hem-
114 | ”Skosmörja eller arkivdokument?”