SkoSMörJA eller ArkivdokuMent? - Kungliga biblioteket

skrifter de senaste åren, allt från Paolo Cherchi Usais The Death of Cinema
till Jan Holmbergs på svensk botten uppmärksammade Slutet på filmen. 4
Ett färskt bidrag är Caroline Fricks Saving Cinema där hon resonerar
kring bevarandets politik. 5 Frick diskuterar hur filmarkivets roll kan
vidgas och problematiseras, och för bland annat ett resonemang om
hur det nationella kulturarvet måste utmanas. 6 Ett annat, mer teoretiserande
angreppssätt har Giovanna Fossati som gör en distinktion
mellan olika arkivprinciper i sin härom året utkomna, From Grain to
Pixel: The Archival Life of Film in Transition. 7 Principerna är naturligtvis
välkända för alla som är verksamma i filmforskning på ett eller annat
sätt men den viktigaste dikotomin förtjänar att upprepas: Fossati skiljer
på ”film as original” och ”film as dispositif”. Kortfattat bygger
”film as original” på förställningen om att det finns en ursprunglig artefakt
som det är arkivets mål att återställa för kommande generationer.
”Film as dispositif”, å andra sidan, förutsätter att man erkänner
det faktum att varje enskild visning av en film skapar en specifik kontext
i mötet med en specifik publik.
Dikotomier som formalism versus realism eller intention versus
kontext kan också teoretiseras som åtskillnaden mellan Cinemateket
(som visar) och Arkivet (som bevarar). De flesta filmarkiv försöker naturligtvis
efter bästa förmåga att kombinera principerna. Ett arkiv som
bygger på föreställningen om bevarandet av ett original, kan emellanåt
återskapa auran kring det ursprungliga genom att låta filmen visas
för en publik. Och föreställningen om att visningen av filmerna är det
primära förutsätter ju ändå att det finns ett original – vad skulle man
annars visa? Originalet måste visas eller reproduceras för att vi ska bli
medvetna om dess existens. Därför måste varje filmarkiv i praktiken
erkänna både original och visning i vad Fossati kallar ”filmens arkivliv”.
Frick återger Clyde Jeavons koncentrerade summering av denna
dubbelhet, genom att formulera förhållandet mellan Henri Langlois
och Ernest Lindgren på följande sätt: ”’To show is to preserve,’ said
Langlois. ’No’, said Lindgren. ’To preserve is to show.’” 8
I en praktik som experimentfilmen, där amatörproduktioner samsas
med professionella, där de sköna konsterna blandas med social
praktik och träning, blir ”dispositif” det centrala värdet. Det som var
unikt med experimentfilmen var hela kontexten, experimentfilmskulturen.
Det original som i så fall skulle bevaras är inte en enskild
Experimentfilmens behov och filmarkivets möjligheter | 69