SkoSMörJA eller ArkivdokuMent? - Kungliga biblioteket

Anteckningsböcker i
Ingmar Bergmans Arkiv.
Foto: Jan Holmberg
©Stiftelsen Ingmar Bergman.
I ett längre perspektiv kommer inte filmen att kunna finnas kvar.
Också under bästa tänkbara villkor (inklusive att aldrig visas), kommer
en filmkopia att ha en förväntad livstid på hundra, eller kanske
några hundra år. Livslängden för nitrat är sannolikt kortare, för acetat
ännu kortare, och för polyester – förhoppningsvis, men vem vet? – lite
längre. Tar vi också den organiska sammansättningen av emulsionen
med i beräkningen är prognosen ännu sämre. Det skall jämföras med
en lerkruka eller en papperslapp, som kan hålla i årtusenden.
Låt oss tänka på en annan konstform. Goldbergvariationerna kan
framföras på det piano Bach aldrig hade. Instrumenten må ha förändrats,
men hans musik består tre hundra år senare. Men anledningen till
detta är inte någon metafysisk idé om odödligheten hos mästerverk,
utan helt enkelt att Bachs musik existerar på det jämförelsevis beständiga
lagringsmediet papper, migrerat genom otaliga transkriberingar
av notationer i hans hustru Anna Magdalena Bachs anteckningsbok.
Vad är då musik – flyktiga konfigurationer av ljudvågor eller mindre
fragila noter på papper? För Ingmar Bergman, som framgår av den
fullständiga (och motsägelsefulla) titeln till det ofilmade manuskriptet,
”Sann berättelse: Novell för film” (1948), är en film någonting
skrivet. Och tiden kan ge honom rätt.
86 | ”Skosmörja eller arkivdokument?”