SkoSMörJA eller ArkivdokuMent? - Kungliga biblioteket

filmens samhälleliga och kulturella värde uppmärksammades i Sverige.
En central gestalt är folkskolläraren Frans Hallgren, som 1912 publicerar,
Kinematografien ett bildningsmedel. Där menade han att filmen borde
”kunna göra anspråk på att … bli bevarad som dokument för kommande
tider.” 9 Behovet av att bevara filmens bilder på tillförlitliga sätt för
eftervärlden ventileras även i populärpressen. I ett nummer av tidskriften
Filmen från 1919 diskuterade exempelvis mediets stora betydelse
under rubriken, ”Filmen som historieberättare”: ”filmarkiv äro lika
nödvändiga som bok- och skriftarkiv, och i längden går det icke an att
upprättandet av sådana överlämnas blott åt det enskilda initiativet.” 10 I
spridda nationella sammanhang förs under 1910-talet ett tämligen livaktig
filmarkivarisk diskussion, inte sällan med kopplingar till andra
medieformer som fotografi, fonograf och grammofon. Ett illustrativt
exempel är Föreningen Film och Fonogram, som bildas 1918 med det
uttryckliga syftet att bevara film- och ljudinspelningar för eftervärlden.
Även här låg fokus på dokumentära medieformer, och enligt ett reportage
i Filmbladet var initiativtagarna övertygade om att ”även om filmoch
grammofontekniken framdeles kommer att betydligt förbättras,
[har] den redan nu nått en sådan fulländning, att genom dess utnyttjande
ett högst viktigt medel vinnes till belysande av gångna tiders liv.
Genom att å biograffilm bevara historiska och kulturella händelser samt
genom att å grammofonskivor bevara märkliga personers tal, kunna
händelser och personer ställas levande för kommande släkten.” 11
Det existerar en analogi till detta mer kulturarvsbetonade sparande
inom en mer didaktisk tradition av filmreformism, som också den argumenterade
för upprättandet av filmarkiv men i enlighet med andra kriterier.
För svenskt vidkommande är förmodligen Tidskrift för svensk skolfilm
och bildningsfilm det bästa exemplet på en slik opinionsbildande verksamhet.
Under ledning av den tidigare filmcensorn Gustaf Berg förde
denna tidskrift en oförtruten kamp där man argumenterade för att rörliga
bilder inte bara behövde ses som ett underhållningsmedium; filmen
kunde omdefinieras och som bildningsmedel tas i bruk i skolundervisningens
tjänst. Det var med andra ord samma argument som Charles
Urban framfört redan 1907. Men för detta behövdes ett filmarkiv. SF:s
skolfilmsavdelning bygger därför upp ett arkiv av pedagogiskt gångbar
film under 1920-talet – detta parallellt med Nordiska muséets arkiv för
kulturhistoriskt värdefull film – och därtill anslår militären medel för
filmens arkiv | 17