STCHLM_PAPERS_Baraibar - Institute of Latin American Studies

avkastning. Naturresurser ska bevaras genom ekologisk ”nisch”, miljöcertifierng samt
förbättrad teknologi. Ökade inkomster ska leda till matsäkerhet, och bättre kontroller och
certifiering ska leda till att maten är garanterad ”ofarlig”. MST å sin sida förordar ”agroekologi”,
som inbegriper ett ekologiskt lantbruk med hög grad av självförsörjning, biologisk
mångfald och försäljning på lokala marknader. Matsäkerheten i landet ska säkras genom
jordreform och genom att familjebruket i första hand ska producera livsmedel för den egna
befolkningen och inte uppmuntras till export. I det empiriska avsnittet delades
familjelantbrukare i RS in i två grupper beroende på deras huvudsakliga produktionsform i
förhållande till Världsbankens och MSTs ideal. Konsekvenserna av att anamma det ena eller
andra strategiknippet analyserades i förhållande till de huvudsakliga faktorer som bereppet
landsbygdsutveckling inbegriper. Denna analys visar att det finns inga enkla svar, och studien
skulle med fördel kunna fördjupas och nyanseras för att uppnå en större förståelse. I kapitlet
om uppsatsens bakgrund och syfte skrev jag att empirin från RS skulle säga något om de
respektive strategiernas relativa framgångar eller misslyckanden. Detta var min ambition,
men det är tydligt att inga sådana säkra slutsatser kan dras av denna studie. Trots alla
begränsningar tycker jag dock att uppsatsen, förutom att väcka nya frågor, lyckas visa en del
intressanta tendenser. Jag ämnar nu ta ett samlat grepp på dessa tendenser, som sprungar ur
de framkomna konsekvenser av Världsbankens och MSTs strategier för
landsbygdsutveckling som presenterats i föregående kapitel.
Grovt sett kan man konstatera att Världsbankens linje innebär möjligheter till högre
avkastning, men också större risker än MSTs linje. Den exportorienterade modellens
inkomster är svåra att förutsäga då försäljningspriset kan sjunka från sådd till skörd (även
kontraktsföretagen förbehåller sig ofta rätten att sänka uppköpspriser utan varsel). Riskerna
med Världsbankens strategier för med sig att småbönderna blir relativt beroende och sårbara.
De är beroende av stadiga och ständiga inkomster för att kunna tillgodose familjens
matsäkerhet samt för att kunna tillgodose produktionsformens krav på kapitalintensiv
utrustning (vilket oftast kräver lån, som i sin tur kräver fortsatta inkomster för
låneåterbetalning). De är sårbara gentemot skadeangrepp (eftersom monokulturer är mer
utsatta än diversifierade odlingar) och därmed beroende av mycket bekämpningsmedel. De är
sårbara gentemot torka (eftersom sojan är extra känslig mot torka). Vidare är de beroende av
internationell efterfrågan, som i sin tur bl.a. beror på den brasilianska valutautvecklingen och
priset på oljan (och därmed transportkostnader). Bristen på autonomi och den höga graden av
sårbarhet är desutom svår att ta sig ur. Bönder som odlat soja eller tobak på sin mark har
svårt att kunna gå över till ekologisk odling av flera skäl. Dels eftersom jorden behöver tid att
64