STCHLM_PAPERS_Baraibar - Institute of Latin American Studies

årerhämta sig och kan inte ge särskilt stora skördar i början, dels för att bönder som odlat ett
fåtal grödor efter ‟moderna‟ paketlösningar, förlorar kunskap om olika grödors egenskaper
och möjliga användningsområden. Det uppstår vad man inom MST kallar för ”social
erosion”.
Småbönder som anammat MSTs ideal är mer autonoma och mindre sårbara, eftersom de
producerar sin egen mat, inte behöver ta lån och inte påverkas av svängningar på
världsmarknaden. Å andra sidan innebär den agro-ekologiska modellen mycket slitsamt
arbete och är inget som småbönder snabbt kan bli rika på. Inkomsterna behöver i och för sig
inte vara lägre än i den exportorienterade modellen, men satt i förhållande till arbetsinsats är
de klart lägre. Givetsvis är det mycket enkelt och snabbt avklarat att med tillgång till traktorer
och annan utrustning, odla en snabbväxande GM-soja, spruta på de insatsmedel som
föreskrivs och sedan skörda. Agro-ekologin är allt annat än enkel med dess mångfald av
grödor, som sinsemellan kräver olika förhållanden (olika såtider, olika mycket vatten, olika
mycket sol, olika mycket näring, olika mycket surhet, passar olika bra i förhållande till andra
grödor, olika skördetider o.s.v.). Utöver detta tillkommer ett ideal utan bekämpningsmedel
som innebär att det krävs mer tid för att bekämpa ogräs och mer tid för att experimentera
fram olika ekologiska medel för att t.ex. bekämpa skadeangrepp. Det är verkligen inte alla
som besitter tillräckligt med kunskaper och kreativitet för att klara av en sådan krävande
produktionsform, särskilt inte utan tillgång till kontinuerlig teknisk assistans, och efter att
under årtionden ha producerat efter gröna revolutionens färdiga paketlösningar. Dessutom
kräver det agro-ekologiska perspektivet att familjebrukare organiserar sig i grupper som
ansvarar för vissa stånd på marknadsplatser och som ordnar med transporter och försäljning i
kollektiv regi. Organiseringen är nödvändig, men upplevs av många som tidsödande och
stundom konfliktfylld.
Vad gäller naturresurser anser jag det vara ganska tydligt att den agroekologiska modellen
bättre borgar för ekologisk uthållighet. Världsbankens är ju inne på att ett sätt att förena krav
på intesifiering av jordbruksproduktion med ekologisk uthållighet är fokus på avancerad
bioteknologi, t.ex. GMO samt utvecklad miljöcertifiering. Bioteknologin som potentiell
lösning är omdiskuterad, och är något framtiden får utvisa. Ett problem med miljöcertifiering,
som nämnts tidigare, att den ofta blir ett instrument som gynnar stora företag med resurser att
avsätta för kontroll, men ett hinder för små, trots att de kanske kan leva upp till själva
kriterierna har de inte råd att ”bevisa” det. Ett annat inbyggt miljöproblem med
65