Västerbotten • - Västerbottens museum

Maria Kristofferssons kamp med en stor järvhanne
Det var en vår, då Maria var i sin bästa ålder. Hon
kom ensam upp till Rosa-lägret med raiden. Hon
behövde ingen manlig hjälp med att leda raiden
upp till vårvistet Rosa. Maken Jon Krista hade stannat
efter nere i barrskogsområdet för att hålla renarna
kvar där tills den fruktansvärda skaren tinat
upp. Det fanns nämligen nästan ingen barmarksfläck
uppe på kalfjället.
På ackjorna hade hon lastat en del trädlav samt
några säckar fulla med renlav, som skulle utgöra föda
åt dragdjuren under uppresan till fjälls. Hon hade
så mycket kvar av lavarna så hon trodde att hon
skulle kunna livnära dragoxarna tills tövädret kom
och skaren tinat upp så att dragrenarna skulle finna
sin föda själv på fjället. Om kylan skulle hålla i så
länge att matförrådet för dragdjuren började tryta,
var det ingen annan råd för Maria än att ta dem i
band och leda ner dem till barr skogsområdet, där
de åtminstone skulle livnära sig på trädlavar.
När hon kom upp till Rosa på tidi-morronen
band hon härkarna i de gamla specialställningarna,
gav dem en giva renlav och gick sedan in i huvudkåtan
för att se om vintern farit mycket hårt fram
med deras bostadskåta. Men där var allt i god ordning
och även den torrved de lämnat i kåtan var
kvar. Detta gladde Maria mycket.
Maria var trött och hon kände att det skulle vara
mycket gott om hon skulle få i sig kaffe och även
en matbit innan hon skulle börja med avlastningen
av ackjorna. Hon beslöt sig för att omedelbart tända
upp en eld, och sedan hon gjort detta tog hon
en kaffepanna ur sin medhavda Barko-vouss samt
en spade, som låg inne i kåtan och gick till stället
där de brukade hämta sitt hushållsvatten. Med spadens
hjälp gick det lätt att få upp vattenhålet. Hon
fyllde vatten i kaffepannan, återvände till kåtan, la
på kaffet och satte sen pannan över den lilla elden
eller på den krok som var avsedd för detta ändamål.
Nu tänkte Maria: Medan kaffepannan kokar upp
hinner jag kut till Storboden och se hur där ser ut.
— Utantill såg boden alldeles hel och fin ut, men
det skulle vara roligt att se hur det såg ut inne i boden,
om t ex råttor och lekatt lyckats ta sig in i boden
och härjat med hennes dyrbarheter därinne.
Nyckeln hade hon redan i barmen.
Bostadskåtan i Rusa.
När hon stuckit nyckeln i låset, tyckte hon att
det luktade ve och förbannelse, men låste upp och
öppnade dörren med en spark.
När dörren öppnades på vid gavel slog en fruktansvärd
odör emot Maria och när hon började se
sig omkring höll hon nästan på att svimma. Hela
golvet var fullt av sängkläder, råkaffe, torrblod,
hembakade kakor, smörklickar, torrkött av alla åldrar,
sönderrivna fetkorvar m m. Maria blev som förstenad,
hon förstod ingenting, dörren var ju låst,
ingen åverkan hade skett på dörren. Men när hon
tittade fick hon se ett hål i taket. Nu började hon
tala högt: »Jo, si där har den där förbannade tjyvdatjen
kommit». Men när hon började tala högt,
fick hon höra ett underligt ljud, ett dovt, ilsket
morrande, ibland fräsande, ett ljud som hon aldrig
hört förut eller kände igen. Hon började se sig omkring
och nu fick hon se huvudet av ett stort, svart
djur. Han morrade, fräste och det såg nästan ut som
om han tänkte gå till anfall. Men Maria berättar nu:
»Jag blev så förbannad så jag öppnade dörren
och kröp ut, ty jag hade kommit ihåg att jag hade
ett besman hängande inne i kåtan. Jag rusade till
kåtan, fick tag i besmanet, rusade tillbaka till boden.
Nu var det jag som gick till anfall. När järven såg
att jag var beväpnad försökte han gömma sig i ett
hörn i boden bakom några nedhängande klädtrasor.
Men jag slog i blint raseri och ett av de första slagen
träffade jag järven över ryggen. Nu blev järven
280