Västerbotten • - Västerbottens museum

Det mest utmärkande för fångstgroparna, att de
är anlagda i rader för att spärra av strategiska vandringsstråk,
har även uppmärksammats i den äldre
litteraturen. Stängslingen mellan groparna beskrivs
bestå av rishag eller stänger fästade mellan träd. På
en karta från Näs i Fjällsjö socken i Ångermanland
har ett fångsgropsystem ritats in. Gärdsgårdsliknande
stängsling är synlig mellan groparna men i övrigt
avslöjas inte mycket om själva fångstgropskonstruktionen.
Fångstgropar (Elggrafwar) från Näs, Fjällsjö socken, Ångermanland.
Utsnitt ur Joh. Werwings karta 1695. (Lantmäteriverket,
arkiv nr X2:141-2.)
Ur »Jämtelands Diur-Fänge»
I Gropar fångas Älg om vintertid, då Le (led
med spjutgiller, självskott) icke gärna kan brukas.
Älggropar måste om hösten förr, än jorden
härdas af frost, tillberedas. Man kastar
upp på de lägligaste ställen en grop, till djupet
såsom de vanlige Warggropar, dock ej alldeles
så vid. Utan till att vidare bry sig om varaktigheten
och mullens förstängande på sidorna, afhugges
en tall eller gran om 9 tums tjocklek:
hvilket träd afskäres i 4 delar, hvar del 2 alnar
längre än gropens vidd. Desse läggas tvärs öfver
gropen med 2 1/2 alns afstånd emellan dem,
som läggas öfver vidaste gropen. Widare huggas
af sådant träd, som låter sig klyfvas, så många
tjocka bräden, som fordras till stockarnas
öfverdrag, huilka fogas väl tillsamman, och
fästas vid stockarna med stadiga träd pinnar.
Mitt uppå öfverdraget gjörs et hol, i längden
efter de nämnda stockars afstånd, och bredden
1 1/4 aln. Ned uti gropen under holet
neddrifvas 5 å 7 stänger af 3 tum tjocka torrgranor,
så långa, att de nästan räcka upp till
holet. Dess öfra ändar gjöras helt hvassa och
spitsiga, och hela stången gjöres väl slät. Somlige
bruka och här till gjorde små järn uddar,
som med en spik fästas på stängernas öfversta
spetsar. Till öfverbygnaden föres och packes
den upkastade mullen, så att det får utseende
såsom en liten backa. Straxt utan för holets
långa sidor, hugges ett hol på hvar sida, så
stort som yx-äggen det kan gjöra i fyrkant.
Uti samma hol sättes en 2 alnar lång stör, med
en klypia i öfre ändan. Stören måste vara anten
af färsk asp eller sälg, och tiokheten sådan,
att man ej behöfver röra honom till barken
med yxan. I den klypian begynner man då att
lägga 2 alnar högt långa gran- och talskator i
båda sidor, till 60 å 70 steg ut på rymderne:
hvilket kallas rogål. På holet af gropen läggas
helt små tallkäppar, hvilka öfvertäckas med
tunt granris, så att snöen varder deraf uppehollen:
och heter dorg. Sist tages en hop små
sälg (älgens bästa vinterspis), som sättas i små
lunder å båda sidor om gropen: det kallas af
landtmannen bet. När älgen kommer, äter han
först upp den beten, som är honom i vägen,
men sedan han blir varse, att ock mat gjes å
andra sidan, lyster honom äfven smaka på
den. Måste således öfver den lilla backan och
faller i gropen. Desse gillren besigtigas en gång
hvarje 8:de, eller åtminstone hvarje 14:de dag.
Det kallas efter landets eget mål, uitji vonan.
Ae Nordholm. 1749. Jämtelands Diur-Fänge. Uppsala.
Citat ur Ernst Manker: Fångstgropar och stalotomter.
286