Västerbotten • - Västerbottens museum

Fångstgropar
- lämningar efter forntida älgfångst
Lars-Göran
Spång
Våra fångstgropar är mycket värdefulla fornlämningar
både ur vetenskaplig synpunkt och som sevärdheter.
De arkeologiska undersökningar — föranledda
både av exploateringar och forskning —
som har utförts av Västerbottens museum under
senare år, har avsevärt breddat kunskapen om den
forntida fångsten i länet och framförallt givit överraskande
dateringar.
Det har även tidigare förekommit en intensiv
forskning om fångstgropar, framförallt genom Nordiska
museets lappmarksundersökningar under ledning
av Ernst Manker åren 1948-57. Dessa undersökningar
grundlade dokumentationsmetoderna
som ännu i dag tillämpas vid inventering och utgrävning
av fångstgropar. Mankers undersökningar
var ett led i ett större projekt rörande frågor om samiska
lämningar i lappmarken. Fångstgroparna har
då tolkats som huvudsakligen avsedda för vildrensfångst,
vilket skulle vara ett förstadium till rennomadism.
Senare undersökningar motsäger dock
till stora delar Mankers antagande att fångstgropar
huvudsakligen varit avsedda för vildren.
Fr o m mitten av 1950-talet registrerades fångstgropar
vid riksantikvarieämbetets inventering av
fornlämningar och det visade sig snart att fångsgropar
hade en större utbredning i skogslandet än vad
som tidigare var känt. I synnerhet framkom ett område
norr om Storsjön i Jämtland som anmärkningsvärt
fångstgropsrikt (se fig). Klas Göran Selinge
har i en översiktlig utvärdering av inventering-
Utbredning av fångstgropar. Kartan
framställd av riksantikvarieämbetet,
sektionen för fornminnesinventering;
i sin helhet publicerad i Svensk Lantmäteritidskrift
1980:5, »Fasta fornlämningar
på kartor och i register»,
av Klas Göran Selinge.
282