Västerbotten • - Västerbottens museum

Boplatsudden vid Arvavan grävs och sållas efter att ha indelats
i rutor.
Det är frestande att i älgbenen se bytet från någon
av de närbelägna fångstgroparna, varav en enligt
C 14 är samtida. Även andra arter, bl a fågel,
tycks förekomma. Den osteologiska bestämningen
är ännu inte avslutad vid osteologiska forskningslaboratoriet
i Ulriksdal, dit materialet inlämnades
1976.
Områdets höjd över havet är ca 190-200 m, dvs
under högsta kustlinjen. Att döma av växlingen
mellan sand (mo) och varv av finkornigare material
i gropschakten närmast älven, har avsättningen
skett i en isälv. Samma varvighet kom fram vid den
andra undersökningen vid Ångermanälven, ovan
högsta kustlinjen, på ca 300 m ö h.
Samtidigt med vår undersökning ägde utgrävningar
rum genom Umeå universitets avdelning för arkeologi
i en liknande miljö, Noret vid Hjukensjön
nära Åmsele. En stor och intressant boplats var här
känd sedan 1930-talet. Bland annat hade tidigare
gjorts ett fynd av en skifferring. Sannolikt vittnade
denna om inflytande från det s k kamkeramiska
huvudområdet i Finland (ca 2.500 f Kr). Christiansson
(1969) påpekar att man tydligen även gjort ett
fynd av en förstörd rödockragrav (ett människoske-
Profilsnitt genom fångstgropen fornlämning nr 118.
lett höljt i röd ockra eller järnoxid) vid Malån 50
km norr om Åmsele så tidigt som 1927, och fyndet
av skifferringen skulle, enligt vissa iakttagelser, kunna
ha gjorts vid en liknande grav vid Hjuken.
En märklig skifferyxa med samma »kamkeramiska»
ornering som ringen har vidare påträffats ca 30
km sydost Åmsele. Christiansson säger försiktigtvis
att detta inte behöver tyda på kolonisation från öster
utan lika gärna på väl utvecklad byteshandel, av
idéer lika väl som föremål, över Bottenviken. Men,
tillägger han, »troligtvis gav de bakomliggande skogarna
god älg- och bäverjakt», som näringsbakgrund,
vilket kunde göra området attraktivt för fångstmän.
Uppenbarligen har våra fångstgropar kunnat användas
vid den aktuella tiden.
Hälla, Åsele
Den andra undersökningen gällde Hälla i Åsele,
som hyser flera klassiskt vordna boplatslokaler sedan
dämningarna i övre Ångermanälven för Hällby
kraftverk. Den som ligger närmast våra fångstgropar,
nr 869/870 (enligt ny numrering 1023/1024),
undersöktes 1966 av Elisabeth Allard under led-
294