Västerbotten • - Västerbottens museum

axen, medan däremot laxfiskar är sällsynta.
I ett s k system har man rätt att vänta sig att groparna
ligger i samma längdriktning, på tvärs mot en
linje dragen rakt genom systemet. Är den alternativa
tanken riktig skulle det variera, vissa gropar skulle
vara individuellt orienterade. Detta är i någon
mån fallet både vid Ärva van och vid Hälla.
Många »system» av gropar skulle därför kunna
ha tillkommit som anhopningar just där älgens vägar
passerade utan att groparna sinsemellan är samtida
eller samtidigt använda.
Annars stämmer dateringarna rätt bra. Vid Hälla
finns just den kontinuitet som vi gissat på, från
äldsta stenålder (mesoliticum) till medeltid. Den
kontinuiteten beskriver sambandet älgen—människan
som vi i dessa trakter ännu upplever så överdådigt
just när arkeologerna haft sin grävningssäsong
hösten/älgjaktstiden.
Det finns anledning att tala om kontinuitet i ännu
ett avseende.
Under 1700-talets förra del användes fortfarande
älggropar i Västerbotten. Därefter var älgen i stort
sett utrotad av sina fiender vargen och människan.
Så snart älgen åter kom tillbaka omkring mitten av
1800-talet, grävdes ånyo fångstgropar. År 1864 förbjöds
de, genom en ny jaktvårdslag. Som framgått
av Hilmer Zetterbergs texter hade farfadern till
Gustav Königsson i örnäs, Sorsele, som själv var
född 1830, sett gamla älggropar vilka inte förfallit
mer än att man kunde iakttaga hur de var gjorda.
Ett »lock», liknande det Königsson beskrev,
5,5x3,7 m, har grävts ut vid Hälla av Sven-Erik
Pousette (1961). Utgrävaren antar, att det hade
skyddat gropen under den tid då jakt inte bedrevs.
Byordningar stipulerar också att boskapen skulle
vara utom fara att falla i groparna under skogsbetet
(uppgift av Jan Melander). Locket hade emellertid
ett hål i mitten, och kunde då lika gärna ha funnits
på plats med gropen i funktion — se Lars-Göran
Spångs rekonstruktionsförslag, sid 287. Även i detta
förslag kan gropen självfallet lätt täckas över.
Två gropar av liknande storlek, som den Königsson
berättade om, har påträffats vid Hälla. Fördjupade
och utvidgade gamla gropar
De yngre fångstgroparna, visste man ännu att berätta
för Zetterberg 1923, hade varit ca 4 alnar djupa,
lika långa och endast en dryg aln breda och försedda
med spetsiga nålar av torr gran eller pålar
med spjut av järn eller stål. De hade varit övertäckta
och förbundna med stängsel.
Denna form av gropar känner vi inte alls från våra
undersökningar. Men ungefär 2 m djupa (1,8 m)
gropar beskrivs ännu av Abraham Hiilphers från
1770-talet i Tåsjö, Ångermanland. Osedvanligt
grunda gropar — 1,3-1,5 m — har dock undersökts
av Lars Flodström vid Varris, Vilhelmina.
Med ett enda tvivelaktigt undantag har vi heller
ingenting som tyder på pålar i groparna. Trä tycks
mestadels bara bevaras i gropar som mer eller mindre
står under vatten. Exempel på torra gropar med
träet bevarat har dock framtagits av Jan Melander i
Jämtland.
Vid äldre undersökningar i Hälla påträffades också
i vattenfyllda gropar s k »sparkkistor» med ett
ramverk på respektive 2,4x1,2 m, 1,9x1,3 m och
2,4x1,5 m. Astrid Linder ansåg, att de hade utgjort
en bottenförstärkning (se Spångs artikel). I själva
verket bör de ha stöttat sidorna. Behovet av ett sådant
stöd har vi redan påtalat.
Vid Rörströmssjön i Tåsjö har gropar med sådana
stödkonstruktioner C-14-daterats till 1700-tal.
Jan Melander har dateringar från Jämtland som visar
på vikingatid (ca 800-1.000 e Kr) och 1600-tal.
I det allra senaste stadiet placerades älggroparna
delvis annorlunda än förut. Medan de tidigare följt
älgarnas naturliga leder i vildmark, kom nu en helt
ny aspekt in. Groparna blev skydd mot älgarna vid
löv- och fräkenhässjor. Människan hade blivit konkurrent
med älgen.
298