Västerbotten • - Västerbottens museum

Ras i fångstgrop i Hälla.
sat i alla lägen Är det måhända så att groparna rasat
ihop alltför mycket i denna lösa sand för att
kunna användas mer än en gång I varje fall måste
gropkanterna ha varit näst intill omöjliga att återställa,
om de inte förut stöttats med trä eller sten.
Det kunde vi själva konstatera om någon schaktsida
rasade för oss.
Det kunde ju även ha vuxit upp träd i de gamla
groparna och kanske man var för bekväm för att ge
sig på dem. Även vi hade besvär med dessa eländiga
rötter som åsamkade betydligt större arbete än den
egentliga nedgrävningen. I själva verket var vi så bekväma,
att vi använde en baklastare för huvudschakten.
Sidoschakten, som gjordes för hand, var dock
mycket lättgrävda. Men som antytts, samtidigt rasade
allt snart igen. Groparna hade, reflekterade vi,
inte ens varat tillräckligt länge för meningsfull jakt,
om inte väggarna frusit. Å andra sidan kunde de ju
inte grävas i samband med tjälen.
På det här sättet ledde våra egna gropgrävningar
till flera intressanta frågor och jämförelser med de
ursprungliga förhållandena.
Man kunde också fråga sig varför vi så sällan fann
något kol i själva gropen. På andra håll, t ex i Jämtland,
finner man tämligen regelmässigt kol ända nere
vid botten. Det har antytts att detta kunde sammanhänga
med att gropen också varit slaktplats —
man hade bränt ur gropen för att avlägsna blodlukten.
Man hade i så fall genast velat använda gropen
på nytt och företog denna åtgärd för att inte skrämma
bort nytt byte i förtid. Det här förblir emellertid
gissningar.
En annan möjlighet, skogsbränder, är minst lika
trolig. Bränder har ju förekommit genom blixtnedslag
långt innan människor kom till landet. Kolen
kan ha kommit från en sådan brand, innan groparna
grävdes, och fallit ned i gropen när denna grävdes
eller rasade ihop. Torrfuror kan dessutom finnas
kvar bortåt tusen år efter att trädet dött. Här
finns början till en annan förklaring på vitt skilda
dateringar, t o m i samma grop. Men för de femtusen
år som är aktuella, räcker inte denna tankegång.
Faran med att använda det träkol som finns i vallarna
ligger däremot i öppen dager. Vid Ärva van
kunde också en viss kolinblandning i humus konstateras.
Man kan nu fortsätta på resonemang som
fötts i fält.
Om vi accepterar de vitt skilda dateringar för
gropar som uppfattats som delar i samma system —
har det då helt enkelt inte funnits några system
Hade man kanske bara grävt någon eller några få
gropar vid varje jakttillfäUe Ett gärde av fällda
träd och buskstaket kunde ha stängt älgarna och
uppbådet jagade dem i klappjakt mot dessa gropar.
Ett diffust spår av en eventuell stängselpåle kan,
som tidigare nämnts, ses i vallen på en av groparna
vid Hälla. Stängsel i form av långa stockar har i varje
fall påträffats vid en av de troligen sentida groparna
från Gammboedan, Hälla (Linder 1959).
Annars räknar man allmänt med »passiv» jakt.
Man har blott vittjat groparna då och då. Att döma
av boplatsfynd med s k kokgropar förekom storkok
och konservering för åtskilliga människor. Kunde
då inte förutsättningar för massjakt ha funnits
Om fångstgropar i denna lösa sand tillkom för jakt
under senhösten/vintern, var de då ett sätt att skaffa
sig transportabel föda för första delen av vintern
Samtidigt kunde höstfiske och fågeljakt ha varit
aktuella. Ben från boplatser i Jämtland härstammar
från förvånansvärt många arter. De vanligaste bland
däggdjuren är älg, bäver och mård; bland fåglar tjäder
och orre, samt bland fiskar abborre, gädda och
297