Västerbotten • - Västerbottens museum

Skifferkniven som påträffades i tre delar bredvid varandra
på det södra boplatsområdet. Kniven har troligen använts
vid slakt av bytesdjur. Dess längd är 23 cm.
var av den här typen är mycket ovanliga i fyndmaterialen
från boplatserna. Det beror sannolikt på
att de har hanterats med en viss försiktighet och
använts under en längre tid. Den här kniven påträffades
i tre delar liggande bredvid varandra i sanden.
Kniven har eggar på både ytter- och innersidan och
är försedd med en mycket vass spets. Den har varit
försedd med ett handtag antingen av trä eller haft
en läderrem lindad runt den övre delen. Den böjda
formen gör att den är mycket väl lämpad till
slakt. Den inre eggen kan således användas när man
sprättar upp skinnet på magen. Yttersidan användes
sedan när man försiktigt flådde pälsen av bytesdjuret.
Liknande sätt att slakta t ex bäver har använts
av indianer i Alaska ända fram till våra dagar.
De här boplatserna är inte bara intressanta genom
sina lägen och fynd. De är också några av de
äldsta som har undersökts i länet. I kokgropen med
den stora mängden ben på den tredje boplatsen
kunde vi även ta till vara en del kol. Detta har daterats
genom C-14-analys på laboratorium i Stockholm.
Resultatet visar att man lagt ned benen i gropen
ungefär 5750 f Kr±105 år. De andra boplatserna
är säkerligen från samma tid, då fyndmaterialet
på alla tre är likartat.
Den höga åldern som visas av C-14-provet innebär
att vi i Dorotea hade möjlighet att undersöka
en av de äldsta boplatser som påträffats i Norrland.
Den än så länge äldsta boplatsen som har omskrivits
är från Garaselet vid Byske älv i Västerbotten.
Den har daterats till tiden före 6000 f Kr.
Klimatet under den här tiden var förhållandevis
varmt. Det var till och med varmare än idag och
alen dominerade i de fuktigare områdena. På torrare
mark var tall tillsammans med björk de dominerande
trädslagen. Fynden på boplatserna visar att
man främst har jagat älg och bäver. Fisket har säkert
också varit av stor betydelse men fiskben påträffas
inte så ofta i fyndmaterialet.
Levnadsförhållandena har således troligen varit
ganska bra. En förutsättning för att man inte skulle
ha några överlevnadsproblem var förstås att jakten
med jämna mellanrum slog väl ut. En infångad
älg eller några bävrar tillsammans med fisk och insamlade
växter betydde att man kunde slå sig till ro
för ett tag och leva på de förråd man fått ihop.
Här finns mer att läsa:
ESKILDSEN, L 1979. Jordovne. Skalk.
GUSTAFSSON, P 1976. Västerbottens Norra Fornminnesförening.
Skellefteå museum. Verksamhetsberättelse
för år 1975. Arkeologiska undersökningar.
Meddelande XXXVIII. 1975.
HÖYGÄRD HOFSETH, E 1979. Nytt fra steinalderskökkenet.
Nicolay nr 30.
MELANDER, J 1981. Rapport över arkeologisk undersökning
av fornlämning Raä 181, Långsele 1:15
Högland, Dorotea sn. Rapport, Västerbottens museum.
NELSON, R
1973. Hunters of the Northern Forest.
SUNDQVIST, L 1975. En liten redovisning av utgrävningarna
vid Garaselet. Västerbottens norra
Fornminnesförening, Skellefteå museum. Meddelande
XXXVI 1974.
WALLIN, J-E 1980. Vegetationsutvecklingen efter
istiden vid Vojmsjöns utlopp, Vilhelmina sn. En
undersökning baserad på pollenanalys. Rapport,
Västerbottens museum.
303