Hermansson, Klara: Bilder av våld mot kvinnor i nära relationer.

som man lever tillsammans med och hennes uppfattning är att man vill inte att det ska vara såvanligt och därför kopplar man det gärna till socialt avvikande grupper. Lundgren menar snarare attman inte vill att orsaken till våldet ska vara så nära kopplad till våra könsnormer och därförstuderar vi hellre våldet utifrån riskbenägenhet då det ofta leder till att psykiskt och socialtavvikande grupper pekas ut och på så sätt slipper vi ifrågasätta våra egna normer och handlingar.Allt detta annorlunda som gör att de som ändå håller på med det är inte som vi, de förklaras somdom och inte som oss.Det är enligt rådande föreställningar fult att vara ett offer enligt Lundgren eftersom det sätts imotsats till någon som är aktiv och som kan ta vara på sig själv. Det finns även ett krav på oss attvara jämställda i våra relationer, vilket förstärker det skamfulla i att identifiera sig med enofferposition. Det är däremot inte den stereotypa offerrollen som Lundgren anger som denhuvudsakliga anledningen till att kvinnor inte vill identifiera sig med en misshandlad kvinna, utanjag upplever det snarare vara monsterbilden som enligt henne är den främsta faktorn. Wolmarmenar också att man (hänvisar till de kvinnor hon möter i sitt arbete, min kommentar) sätter enmisshandlad kvinna i samband med, en kuvad kvinna, en förtryckt kvinna, ett offer. Och det villman inte identifiera sig med menar hon. Wolmar säger samtidigt att det inte direkt är något fult attvara offer, men det är enligt henne förknippat med någon som det är väldigt synd om. Det stämmerinte riktigt med deras (kvinnornas, min kommentar) självbild. De upplever sig inte vara några offerhelt enkelt, och vi vill inte vara några offer. Wolmar byter på slutet till ’vi’ då hon säger att ’vi villinte vara några offer’, något som jag tolkar som att hon ändå anser att offerrollen är en positionsom man gärna vill undvika. Här ger Wolmar liksom Lundgren enligt mig uttryck för attofferbilden är för stereotyp.Interaktionen med kuratornBåde Lundgren och Wolmar menar att det kvinnan strävar efter i mötet med kuratorn är att förståvad som hänt och genom att uppnå ökad förståelse stärks kvinnans självbild. Hennes förståelse avvåldet är präglad av mannen och det hon nu behöver hjälp med är att formulera sin egen tolkningav det inträffade. I mötet med kuratorn använder kvinnan sig enligt Lundgren av tolkningsnycklarsom hon plockar upp från samhälleliga diskurser. Hon vill förstå utan att hamna i alltför dålig dagerhos kuratorn. Därför hänvisar hon exempelvis till den unika kärlekshistorien som alla kan relateratill som något eftersträvansvärt. Anledningen till att hon hänvisar till deras starka kärlek är enligtWolmar snarare att hon vill förstå sig själv och varför hon stannade kvar så pass länge i relationen.Kanske är det just detta som Lundgren avser med en strävan efter att behålla sin självbild. Man kan28